Det där med att vara barn

Jag var inne och nosade på det inatt, om melodifestivalen hade något med att jag är gay att göra. Jag tänkte spinna vidare på det. Nu i efterhand kan jag se att det finns ganska många saker i min barndom som pekade på att jag skulle vara flata.

Jag vill minnas att Bruden skrev om det i ett inlägg nångång, om gonna-be-queer-barn.

Jag var nog aldrig speciellt tjejig som barn. Visserligen lekte jag med dockor, men jag jag tyckte inte att det var så kul, jag gjorde det mest för att det som förväntades av tjejer. Om jag skulle leka med några slags plastfigurer över huvud taget så var brorsans krigsgubbar roligare. Men roligast var ju självklart att härja utomhus, klättra på saker och dylikt; vad det nu är som barn gör. Egentligen tror jag att barns lekar nog är ganska könsneutrala. Det är bara att man har fastnat på det där med dockor, bilar och mamma-pappa-barn. Jag uppskattade inte att leka med bilar heller; för att jämna ut att jag inte gillade dockor. Jag såg inte tjusningen i det, jag fann det helt meningslöst.

När jag tänker på vad jag gjorde som barn så kan jag inte påstå att något av det var speciellt "tjejigt" eller "killigt". Men det kanske är för att det är helt normalt för mig. I min värld fanns det inget som killar gjorde eller som tjejer gjorde. Det fanns bara det som jag ville göra och inte göra. Jag kunde nog göra det mesta, bara jag fick vara själv. Nu låter det som att jag var en såndär unge som alltid ville leka själv. Så var icke fallet. Oftast blev jag grinig och rastlös om jag inte hade människor runt mig. Så är det även idag. Men om man nu var tvungen att vara själv så måste man ju göra det bästa av situationen och skulle jag då leka själv så ville jag inte att någon skulle se mig. Kom det en förbipasserande så slutade jag genast upp med vad jag höll på med tills personen var borta. Även det ligger kvar idag. Fast inte lika påtagligt. Men jag gillar inte att vara iakttagen during progress. Folk kan få se mitt färdiga resultat, men inte hur jag jobbar. Det baseras förmodligen på någon slags rädsla för att göra fel och bli ifrågasatt.

Jag ville aldrig bära varken klänning, kjol eller andra så kallade tjejkläder; men jag ville inte ha jeans heller. Tights, that was my thing.
Senast jag bar en klänning var på skolavslutningen i trean, det var nio år sedan. Och då hade jag det bara för att mamma hade övertalat min bror att övertala mig att ha det. Så fungerar det även idag. Senast i julas faktiskt, när mamma bett Marcus att lära mig tvättmaskinen. Hon är smart, utnyttjar att jag gör allt vad min bror föreslår eftersom jag ser upp till honom. Därav klänningvalet för nio år sedan.

När jag var liten var jag faktiskt avundsjuk på killar för att de fick vara just killar. För de är ju mycket häftigare. Som tjej skulle man ju vara tyst och söt. Jag ville en stor del av min barndom vara av det andra könet. Bara där borde man ju förstå vad som skulle hända. Samtidigt var jag rädd. Jag ville inte känna som jag kände, jag ville att jag skulle vilja vara tjej. Rädslan för att inte vara som alla andra startade väl så fort jag hörde om homosexualitet. Eller jag vet faktiskt inte, den känslan låg väl i hela tiden. (Mer om det i ett annat inlägg som även det baseras på något Bruden så smart plitat fram.)
Jag minns en konversation jag hade med min bästa kompis när jag var runt åtta år. Jag berättade att jag var kär i vår fröken. "Betyder det att du är lesbisk?" fick jag till svar. Jag förklarade att man kan vara typ kär i en person utan att vara det. Eller något liknande, det var ju ett tag sen nu. Några år senare blev jag kär i vår manliga lärare och jag sa till mig själv att jag helt enkelt hade någon grej för lärare.

Gräver man djupare i geggan så kan man säkert hitta fler homotecken.

Hur som helst så har denna rädsla suttit i hela tiden men gått i vågor. Jag förstår inte hur jag kunde vara så rädd för att vara "lesbisk", som jag kallade det. Inte så konstigt eftersom det faktiskt heter så, men jag hatar verkligen det ordet. Jag önskade att jag inte skulle vara det. Inte för att det var något fel på homosexuella, nej, utan för att det skulle bli så mycket svårare att hitta kärlek. Det var i alla fall min anledning.

Jag undrar om denna rädsla fanns där för att jag försökte förtränga något. I så fall ser jag min insikt för fem månader sen som en seger. Ja okej, det gör jag ändå. Men en ännu större vinst eftersom jag inte bara insåg det potentiella homot i mig utan även trasslade upp en lång härva som gick långt tillbaka.

Fler omedvetna hemligheter är nog svårt att få in i ett blogginlägg. Känn dig ärad.