Historien om Andrea

Jag kom på att jag faktiskt inte har berättat något om vad som faktiskt hände, hur det gick till och hur det ser ut idag. Och jag sitter ju ändå här med blött hår och en äggmacka, så jag kan ju lika gärna ta en snabbverision med en gång.

Vi rewindar tillbaka (internt Anna-och-Andrea-skämt. Too bad eftersom hon aldrig kommer läsa den här bloggen) ungefär ett och ett halvt år då Emmy presenterade mig för Andrea för första gången. Jag har väldigt lätt för att tycka om nya människor jag träffar, så därför frågade jag Emmy varje gång vi var i skolan och skulle gå någonstans om inte Andrea skulle med, eller Trollet som jag har för mig att jag också kallade henne. Jag borde ha sett det redan då...

Vi blev kompisar i alla fall, jag och Andrea. Hon var väldigt närgången av sig och charmig och flirtig och så. Jag började efter ett tag misstänka att hon kanske gillade mig. Jag försökte känna om jag kunde vara kär i henne, men jag kom fram till att det kunde jag inte. Inte för att jag vet hur man känner efter något sådant, men det var vad jag kom fram till och så var det inget mer med det.

Mina homotankar fick ett dead end eftersom jag var superstraight. Det upptogs inte förrän i höstas då jag (inte på eget initiativ utan med hjälp) såg på hela situationen men nya ögon och plötsligt insåg med förfäran att tjejen var helt kär i mig.
Jag var rädd. Jag var ju inte gay, inte en chans. Jag hade ju varit helt galet olyckligt kär i en kille halva året.

Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle hantera situationen. Jag ville ju vara hennes vän, men inte på det sättet och inte ville jag göra henne ledsen heller.
En tid av grubblande tog form. Jag försökte ett tag att vara kall mot henne, för att visa var jag stod, men det fungerade inte. Jag kunde bara inte vara dissande, hon var en för bra person.

Jag gav upp, lät allt rulla på och en dag slog det mig. En dag när jag stod och tittade på henne genom fönstret till en ljudstudio stelnade jag till. En liten tanke, som hade tagit god tid på sig att sega sig upp till mitt huvud, slog mig. Jag kanske är kär i henne.

Det var skräck. Jag var rädd. Jag var nervös. Trots all homopropaganda och homomanipulation som jag gått igenom hela hösten som gjort att jag trodde att jag var öppen för det, så var det kaos.

Så var det ett tag. Och efter en tid började jag vänja mig vid det och pendlade mellan att tycka det var kul och spännande och skitläskigt. Hennes flirtiga beteende fick mig bara att bli mer och mer kär. Jag började spela med Andrea och våra små hintar blev bara fler och fler. Tills en dag, då jag trodde allt var klappat och klart, då kom en såndär vändpunkt som man på svenskan har lärt sig alltid ska finnas med i en bra berättelse. Men denna var inte av den goda sorten.

Hon råkade träffa en kille. Inte vilken kille som helst, utan en kille som gillade henne. Hon blev förvånad över att någon gillade henne och hon blev kär. Been there, done that. Att hela tiden tro att ingen någonsin skulle kunna bli kär i en, då blir man överraskad när det händer.
Jag var märkbart nedstämd i en vecka tills jag såg dem hångla. Då gav jag upp och berättade allt. På msn ofcourse.

Hon fattade ingenting. Hon hade aldrig varit kär i mig. Och hon kände sig så ofantligt dum för allt hon hade gjort och allt hon inte hade fattat. Men hon var snällast i världen och under den efterföljande tiden av olycklig kärlek kom vi mycket nära varandra eftersom vi pratade så mycket om det.

Nu är hon en av mina bästa och närmaste vänner. Och som det har framgått i tidigare blogginlägg så vet jag inte längre vad jag känner. Men jag saknar henne inte lika mycket nu som jag gjorde förut. Och jag har inte träffat henne på snart två veckor...


Det var jordens längsta story om en fin tjej och om hur jag insåg vem jag var. Och har du orkat läsa hela och dessutom tyckt att det var intressant så måste du vara väldigt engagerad.
(Känner du att du har ändå lite engagemang över så kan du ju räkna hur många meningar som jag har börjat med ordet och.)