It takes me back

Jag har varit på innebandy hela dagen. Puh. Jag citerar Erika:"Man har ingen tidsuppfattning när man är i en sporthall hela dagen."

Eftersom jag hade blivit ombedd att ha hand om strålkastaren under line-upen så var jag tvungen att vara där tidigare för att bli skillad. Så efter sex timmars beautysleep var det bara att stiga upp. Men det var det värt.

Väl på plats är det första jag ser lite chockerande, men ack så trevligt. För där står Magda med sina homovänner (bl.a. Bettys tjej). Pappa ser lite fundersam ut när jag hälsar på henne och vi börjar med våra buskommentarer. Inte så konstigt, man kan väl inte missa att hon är gay? När han sedan frågar vem det var och jag svarar:"Magda på körskolan" inser jag hur ofta jag har berättat att jag har snackat med henne. Inte genomskinligt alls nu när han lär ha insett vem hon är. Men jag ser det som en ledtråd. Jag gillar ledtrådar och hintar. Mer om det någon annan gång.

Hur som helst var jag ju tvungen att sällskapa homosällskapet på läktaren. Det var riktigt trevligt, och alla i mitt lag lär ju ha fattat nu hur icke-straight jag är. Dessutom fick jag ännu ett bevis på att jag är synsk, det visar sig bland annat genom drömmar. För några veckor sedan drömde jag om baseballträn och trumstockar, men det har inte hänt på riktigt än. En annan del av samma dröm handlade om hur Magda skickade eller visade (jag minns inte riktigt) porrfilm på sin mobil. (Don't blame med for my dreams, I'm psychic I'm telling ya!) Det var precis vad som hände idag. Hon satt och bluetoothade tjejporr till mig. (Just nu förväntar jag mig bara att jag ska hitta en massa baseballträn nästa gång jag åker till Stockholm...) Men förutom det så hade vi riktigt kul. Och vi vann matchen, men Magda gjorde så jag inte kunde fokusera på snygga Betty. Det blev ju ännu svårare i och med att hon känner henne.

Efter matchen fick homosällskapet åka hem. Det fick inte jag för laget skulle stanna och titta på herrarna. Är det meningen att man ska attraheras av svettiga, äckliga män? För i så fall är jag mer homo än vad jag trodde. Men det var värt besväret att titta på dem för jag fick sällskap av Erika på läktaren. Jag gillar den människan, det har jag alltid gjort, ända sedan första gången jag var på en A-lagsmatch för några år sedan och såg henne. Det är hennes attityd och personlighet. Hon påstår själv att hon inte är gay, men det är svårt att tro på när man har träffat henne och har en någorlunda fungerande gaydar.
Dessutom har hon alltid tagit hand om mig. Mer eller mindre har hon alltid haft mig under en skyddande vinge när det gäller innebandy. Jag undrar varför. Kanske för att hon är lagkapten, men det känns som att det ligger något mer bakom det. Det spelar egentligen ingen roll, men jag kommer sakna henne grymt mycket när jag inte håller på med innebandy längre.

En typisk innebandydag. Like old times. :)