Mitt liv är en enda stor ungdomsklyscha

Aldrig har väl en låt passat så bra in som nu. Jo, det har det, men jag blev lite mer chockad den här gången. När jag fick reda på att låten faktiskt handlade om det den handlade om blev jag sur och lite anti just den låten. Jag tyckte det var meningslöst att skriva en låt om snöras. Men just nu, när allt stämde in, insåg jag att det låg så mycket mer bakom den texten än bara det man hör. Vad dum jag känner mig nu.
Allt stämde in, både den ytliga texten och den gömda betydelsen i den.

Solen går ner över taken och klockorna slår
En konstig dag, med ett konstigt ljus
Jag går mitt i vägen, det luktar som vår
Det droppar av snö ifrån träd och hus
Kom inte för nära, du vet hur det går
Jag ser vart du längtar, du ser hur jag mår
Inget vidare rus
Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar
Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
Som stenar mot glas
Varning för ras

Direkt efter kommer nästa låt med ännu en igenkännerlig textrad:
Vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
som vilka vänner som helst, vilka mänskor som helst
ungefär, du kan säga kär

Gårdagen var helt enkelt lika misslyckad som förra gången.
Varför måste hon ta med sig killen? Han är blyg, tyst och hänger efter henne som en svans. Och när han inte spelar svans sitter de fast i varandra genom den större öppningen i ansiktet. Okej, jag kan förstå dem mer att de gjorde det på förra spelningen för då hade de större anledning att vara nykära och då var hon dessutom omedveten om vad jag tyckte. Men nu har jag ju berättat det. Jag har ju sagt hur jävla dåligt jag mår när jag måste se det där hela tiden. Och hon kan verkligen inte släppa honom, han ska med överallt. Hon kan inte prata med mig i ens två minuter utan att han ska vara med. Jag sa det till henne, när hon vägrade hänga med mig trots att jag satt helt själv. Jag sa att jag inte får en enda stund med henne utan honom samtidigt som jag verkligen gav henne lidande blickar. Hon VET hur jag mår. Och när hon inte är med David verkar hon bry sig om det. Men hur bra kompis är man med någon om man blir halvt betydelselös när hon är med sin kille. Gång på gång under kvällen påpekade och hintade jag om hur otrevligt det är när de ska sitta och äta på varandra hela tiden, överallt.

Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. När jag inte är med henne känns det inte så speciellt längre. Jag får inte samma känsla av att tänka på henne längre som jag fick förut. Så länge jag inte träffar henne är jag inte kär. Men så fort vi ses blir allt omvänt. Jag vill bara vara nära, mysa med henne, leka med hennes hand, eller översålla henne med kyssar. Nej, då har man inte en normal kompisrealtion. Samtidigt som jag känner allt det, och faktiskt utövar delar av det, kan vi sitta och prata om David, och jag verkar helt oberörd, som om jag är okej med situationen. Det är jag inte. Visst önskar jag henne det här. Jag vet hur hon har känt, för jag känner exakt likadant, jag vet att hon är lycklig över att ha träffat någon. Jag vill att hon ska vara lycklig, det är ju klart. Shit vad klyschigt det låter. Hela den här grejen är en enda stor klyscha.

Förresten har hon slutat, eller i alla fall minskat, med allt som hon, vi, höll på med förut. Allt mys, allt närgånget. Hon sa att hon inte ville sluta med det, men att hon skulle om jag kände att det blev för jobbigt. Jag sa att det var okej. Men sedan dess har det succesivt minskat. Kanske är lika bra, för att jag ska kunna komma över det här, men just nu känns det som att hon håller något avstånd till mig. Men jag känner mig jobbig när det bara är jag som håller på, för det gör jag, jag måste.

Det värsta är nog mitt beteende när vi är alla tre, som igår. Jag mår dåligt och försöker hålla mig undan, men så fort jag får chansen försöker jag stjäla henne. Varför? Det är elakt. Jag tror faktiskt inte att David gillar mig. Men vad vet jag, killen säger ju aldrig något. Men det är elakt mot Andrea också. Men sånt här gör en dum i huvudet.

Jag vet faktiskt inte vad det var som jag ville komma fram till. Om jag hade någon poäng så tappade jag den på vägen.
Det jag ville säga var nog att hon gör mig så illa, samtidigt som hon får mig att må så bra.