Oh, du fantastiska träning

Ursäkta språket men, fyfan vad lycklig jag är! Det kanske är endorfinerna men det spelar ingen roll för jag är så jävla glad.

Jag har tränat, därav lyckan och knarket. Vi var bara nio personer, inklusive två tränare, men de två jag ville träffa var där och det räckte för mig. När jag hälsade på Betty fick jag en såndär blick igen, en sån som säger så himla mycket, men jag kan inte förklara vad. Jag skulle kunna översätta den till ungefär "där är du och det visste jag innan, och du är en halvsyster och vi pratade en massa på fyllan som gjorde att vi kom lite närmre". Tja, typ så. Inte för att hon hade kunnat säga allt det där istället för blicken, det var mer att allt det där låg till grunden för blicken. Åh, den var bara väldigt personlig, okej?

Sen höll vi på hela träningen och släppte små kommentarer. Hela stämningen gjorde mig så glad så jag stundvis faktiskt spelade riktigt bra när vi spelade match med småmål. När jag gjorde ett av mina sista mål hade jag en egen hejarklack på bänken som bestod av, ja just det, Betty.

Haha. Den människan gör mig bara så lycklig. Jag är besatt. Det är farligt. Men allt verkade vara lugnt mellan oss nu. Faktiskt riktigt bra. Och för det skulle jag väl vilja nämna min vän alkoholen i tacktexten. Just nu sitter jag och överväger om jag ska nappa på hennes allmänna erbjudande om att löpa med henne. Även om jag har noll kondition, aldrig skulle orka springa fem kilometer (som är hennes tänkta sträcka), har ansträngningsastma och det dessutom är vår och jag börjar känna av pollen. Men fan, den människan skulle kunna få mig att springa i timmar, med eller utan luft.