Personliga bruddagen

Det var meningen att jag skulle blogga en massa idag. Blogga ikapp. Men jag vet inte hur funktionibel min hjärna är efter åtta timmar i en mörk videoredigering. Men det var lite uppiggande att komma ut därifrån och upptäcka att de låst och larmat skolan så jag var tvungen att sätta igång larmet för att komma ut. Haha. Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan någon gjorde något åt saken eller Securitas kom. Men det får jag aldrig veta eftersom det fortsatte tjuta tills jag var på ohörbart avstånd.

Igår var det Internationella Kvinnodagen. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det, alla andra gör ju det, även om det för mig inte är någon big deal. Jag är en av de som är av åsikten att det faktiskt är mer diskriminerande att ha en speciell dag för kvinnor. Jag håller mig till det mest klassiska argumentet:"betyder det att alla andra dagar är männens?"
Jag diskuterade det där med Alex på lunchen idag. Han var så nöjd över att ha ränt runt på stan för SSU och delat flyers, eller vad det nu var han hade gjort. Han tyckte att det var bra att kvinnorna fick en egen dag så man skulle uppmärksamma att vi faktiskt är diskriminerande. Jag höll inte med. Jag tycker det blir värre om man ska göra en så stor grej av det. Och om man vill göra något åt det så hjälper det fan inte med en speciell dag. Gör något åt orättvisorna istället för att försöka kompensera det på andra sätt.
Förresten så gillar jag inga sådana dagar, som mors-, fars- och menlösa barnsdag. Bullshit.

Min Internationella Kvinnodag var ändå rätt bra, och det var tack vare en del kvinnor faktiskt. Jag skrev till en tjej som jag har varit, på distans, lite upp över öronen kär i att jag tycker att hon är det sötaste jag sett. Kanske att ta i kan tyckas, men jag var tvungen. Jag har velat säga det så många gånger men inte kommit på ett bra sätt att göra det utan att vara skrämmande; så det fick bli genom en bildkommentar. Efter det uttalandet fick jag inget svar, men däremot besökte männskan min bilddagbok varannan minut i två timmar. Två timmar! Hon tittade inte på några bilder heller så någon baktanke måste hon ha haft. Tillslut antog jag att hon försökte psyka mig eller att det var något slags test (eller ett väldigt udda raggningssätt, vilket inte är helt omöjligt i min värld eftersom jag skulle kunna göra något liknande) så jag började göra samma sak. Förvirrande, ja.
Såhär skrev jag till Annie som jag pratade med undertiden:"OMG vad är det med männskan?! HAHA! Jag måste fan sms:a min lifecoach och fråga vad man gör i sånahär lägen..." Sagt och gjort. Inte för att jag blev klokare, men lite gladare.
Inte hört något från tjejen än, och inga nya psykaktioner har utförts. Men så står det även på hennes presentation att hon inte har internet hemma...

Allt det uppföljdes av första träningen på en månad, och självklart var Betty där. Behöver jag säga mer?
Det i sin tur uppföljdes av ett av de roligaste repen. Daniel lät mig sjunga Neunundneunzig luftballons eftersom jag kunde texten. Problemet var bara att jag är sjuk och när vi väl var klara och jag även hade "whoawat" till min standardlåt och skrikit med i Staten och kapitalet och diverse andra punklåtar så var min röst helt förstörd. Men det är smällar man får ta.

Ikväll ska jag gå ut med Andrea, och eftersom det bara är hon och jag (inte ens David) så kommer det förmodligen vara alkohol inblandat. Jag känner mig egentligen för degig för att göra något sådant, men jag har varit sugen på att både gå ut och träffa Andrea väldigt länge nu, så man får ju passa på.