Redan de gamla grekerna antastade små pojkar

Idag är värsta bra dagen! Sitter här och äter riskakor i vanlig ordning och är helt svett efter cykelturen hem från skolan. Visserligen har jag en massa skolarbeten att göra, men det verkar inte spela någon roll för jag är helt lycklig ändå!

Jag försöker intala mig att det inte alls har med det bra vädret att göra utan att jag har blivit en ny person. Det känns verkligen som så, för oavsett om det har med vädret att göra så har jag förändrats. Jag pratar mycket mer, är mycket mer framåt och gladare. Snacka om personlig utveckling. Jag tror det kommer med att man lär känna sig själv och är nöjd med den man är. Men hur ska man då veta när man lärt känna sig själv? Jag tror att många kan gå genom hela livet och tro att de känner sig själva, men ändå inte göra det. Som jag gjorde i 18 år. Okej, när man är liten ska man kanske inte ha någonting sådant att känna om sig själv, men de senaste åren. Och dessutom vet jag ju inte ens om det här är jag, men det känns så himla bra, så det räcker för mig. Man blir nog mer öppen och social mot andra om man är öppen mot sig själv. Djupt.

Så vad står mer till grund för denna fantastiska dag förutom vädret och min utveckling? Jo, vi har så hysteriskt kul i skolan. Under tre och ett halvt år var det rätt käs stämning, men nu är alla plötsligt jättesnälla och jätteglada. Antingen beror det på att vi har så mycket att göra så alla har blivit galna och inte kan göra något annat än att skratta åt det, eller så smyger separationsångesten runt. Det går inte en enda dag utan att vi diskuterar studenten eller balen, minst tio gånger. Galet.

Inte nog med det. Idag har jag dessutom antagit mig den mest intressanta fördjupningsuppgiften i filosofi. Min frågeställning lyder:"Hur har synen på homosexualitet förändrats i västvärlden under de senaste 2500 åren?" Äntligen ett arbete jag ser fram emot att göra. Typiskt att det kommer bli så stressig så jag därför kommer göra det lite halvdant. Men jag är riktigt intresserad faktiskt.

Jag trodde inte att jag skulle våga ta något sådant nu när jag har stillat allt mitt homoprat efter min lilla insikt. Det blir en sån omvänd effekt när man inser att man inte är hetero (märker du hur jag försöker undvika att placera mig i ett fack?). Det är ju egentligen ingen skillnad på en, alla andra ser en på exakt samma sätt som tidigare, för dem har jag varit lika gay/straight hela tiden. Men så fort man inser det själv så blir man tyst, vill inte prata om det och undviker ämnet bara för att man tror att de ska komma på en om man pratar om det. Även om man tidigare livligt gett sig in i debatter gällande ämnet. Det är konstigt. För utomstående är man ju fortfarande samma person. Misstänkte de inget innan så lär de ju inte göra det nu.

Som jag sa i höstas om homosexualitet:"Jag har inget problem med att prata om det, för jag vet inte om att jag är det än."
Jag kunde inte säga:"...för jag är det inte" eftersom man aldrig kan vara helt säker. Eftersom jag ville vara öppen för det så formulerade jag det på det sättet som jag gjorde. Dessutom var jag rädd. Jag trodde att om jag sa att jag inte var det så skulle världen ge igen och jag skulle inse att jag var gay. Skumt, det blev ju så ändå.