Tycker inte du att jag är normal?

Nu är det över! Ätlingen. Jag lämnade in mitt projektarbete idag och nu behöver jag aldrig mer tänka på det. Nu kan jag vila i två dagar, för sen är det lov och då måste man plugga igen...

På lunchen idag satt de och pratade om Jennys projektarbete om psykiska sjukdomar och då om lobotomi. Då var jag tvungen att säga att man utförde lobotomi på homosexuella i Italien och då sa Jenny något i stil med att det var ju klart det är ju något fel på dem. Jag trodde hon var ironisk, så jag hängde på:"ja, man måste ju skära av alla nervimpulser på dem." Men ack vad fel jag hade för hon fortsatte med att de var sjuka och allt det där. Jag vet inte riktigt, jag slutade faktiskt lyssna. Jag reste mig för att gå och hämta vatten, för jag ville inte försvara "dem." Nej, i min klass är jag inte en av "dem." Samtidigt såg jag Andrea som satt vid samma bord, det verkade som att hon inte trodde vad hon hörde. Hennes blick var helt vild och både den och hennes armar gestikulerade mot Jenny. Jag tror att jag gav henne en "det går inte att göra något åt henne"-blick. Det var bara jobbigt.

Det blev en jobbig krock mellan mina homovänliga vänner och Jenny-som-alltid-har-tusen-radikala-åsikter-om-allt. Men Jenny är Jenny och jag vet hur hon är. Men det känns jobbigt att vara "hatad." Åh, hur många gånger har jag inte i sådana lägen velat säga något i stil med:"jaha, så du tycker att jag är sjuk?" eller: "gillar inte du mig? Tycker inte du att jag är en bra människa?" och när de självklart svarar ja, som man måste så kontrar jag med typ:"jaha, men jag är ju sån." Åh, jag bara önskar att jag vågade göra något sånt någon gång. Jag har varit så nära flera gånger. Jag lovar, om det kommer upp med en person som jag inte kommer träffa så många fler gånger så kommer jag säga något sånt. Men kanske inte i en klass som jag har två månader kvar med.

Idag fortsätter satsningen mot mitt nyttiga liv. Fil och Start. Jag är fett nöjd. På vägen hem från affären fick jag rädda en finsk granne som hölls under den onda bakrutetorkarens makt. Hur skulle hon lyckas fly från dess vevande fram och tillbaka över bakrutan på hennes bil? Jag kom till undsättning och drog i den lilla spaken så den somnade in lugnt och fint. Helt överlycklig tackade hon mig på finska. Jag tror i alla fall att hon tackade mig. Ett av orden jag lyckades urskilja var i alla fall "kitos", vilket jag som halvfinsk faktiskt vet betyder "tack" (och inte "skräp" som Daniel trodde på vår Finlandsresa, eftersom det stod på alla soptunnor...).

Man tycker ju att mina finskakunskaper borde vara bättre, men jag jobbar faktiskt på det. Men det går lite trögt eftersom jag bara låter mig läras av förpackningar. Idag jobbar jag på en ny som Startpaketet var så vänlig att ge mig: leikkaa tai revi lävistettä pitkin. På den svenska delen står det: Klipp eller riv längs perforeringen. Alltså, jag kommer vara superskillad nästa gång jag åker till finland. Jag kommer i alla fall inte svälta eftersom jag kommer förstå hur man ska öppna förpackningarna...