Du brukade vara det bästa, nu gör du mig bara ledsen

Jag tänker aldrig komma ut för min familj. Eller jo, på ett sätt vill jag det, på en gång. Jag har lust att ringa upp min bror och trycka upp det i ansiktet på honom. Kanske svårt genom en telefon. Men jag har lust att säga att han kan ta sig i röven för allt han säger om lesbiska.

Jag är bara så ledsen. Kränkt kanske är fel ord, men det slår så otroligt hårt när han säger något sådant. Jag ser upp så himla mycket till honom. Han har alltid varit min förebild. Just därför känns det extra hårt. Att någon som betyder så mycket för en säger sådana saker.

Jag minns inte riktigt vad han sa. Jag har som vana att sluta lyssna och inte låtsas om något när folk drar upp sådana saker. Men det hela gick till så att vi var på väg till bilen, hela familjen (känns sjukt att skriva så, jag trodde inte att jag hade någon familj, men tjaa, det händer enstaka gånger) när det går förbi två tjejer. Den ena hade lite flatattribut och min bror sa något om att de var lesbiska. Och då började allt. Mamma ba:"men vadå?"
Bror:"men det ser du ju." Och så sa han något om att de var äckliga och att ingen vill ha dem. Och så började diskussionen, och mamma sa inte direkt emot honom, hon höll mera med, men tyckte väl att han var lite överdriven och elak. Jag var bara tyst. Jag fokuserade på att ta mig in i bilen och jag råkade dunka upp bildörren i bilen bredvid. När jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna köra under dessa omständigheter sa pappa någon om att deras åsikter var gammalmodiga. Han klargjorde i alla fall att han inte höll med dem. Diskussionen tog slut. Tack pappa, om någon fattar så är det du.

Alltså, jag förstår verkligen inte. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir bara så ledsen. Hela kvällen förstörd och jag vet inte hur lång tid det tar innan mina tankar om min bror återställs. Jag har verkligen trott att allt hans "bögprat" bara har varit på skoj, men jag börjar inse att det inte är det fullt ut. Han ska hela tiden använda "bög" eller "gay" eller liknanade som något negativt. Jag har försökt att strunta i det, men det är svårt när det händer hela tiden.

Jag bara undrar vad han skulle säga om han fick reda på något, om jag kom ut. Det är ju egentligen bara pinsamt för honom själv. Om han till exempel listar ut det och sen inser allt han sagt. Om jag själv skulle säga det till honom så skulle jag göra det i jordens diskussion. Jag skulle bara göra det när jag är riktigt upprörd och kan slänga ur mig vad som helst. Det händer kanske inte så ofta, men det här är ett ämne som berör mig. Mer om mina "komma ut"-planer i ett annat inlägg.

Vanligtvis brukar det vara hur kul som helst när han är här och jag vill aldrig att han ska åka tillbaka. Men den här vistelsen har mer varit halvtaskig. Det är egentligen bara skönt att han åker, jag vill inte höra mer skit.

Jag brukade säga att jag är mig själv när jag är med honom. Det kan jag ju spola nu. Det kommer aldrig hända igen. Inte på ett bra tag i alla fall. För tillfället gör han mig inte ens speciellt glad...