Jag har en bror

Jag är så trött. Jag skyller på att jag skrev högskoleprovet igår och att jag var vaken i 21 timmar.

Uppsala var fantastiskt som vanligt. På vägen från stationen till min bror träffade vi på en vilsen kines, en ica-butik och en regnbågsflagga på en balkong. Jag blev glad, men det skulle ju faktiskt bli min "homofria" helg, eftersom ingen där vet något. Eller, de kan i alla fall inte säkert veta något. Jag blev lite fundersam eftersom jag är duktig på att outa mig på fyllan, men jag undvek smidigt ämnet. Det var bara en gång under festen något sådant kom upp, och det var när någon sa:"varför sa ingen att han var bög?!"

Jag skötte mig rätt bra. Jag skickade inte ens några fylle-sms, vilket det har visat sig att jag tydligen har en talang för...
Däremot sjöng jag som en annan tok; jag avverkade övelägset flest låtar på Singstar. Jag dansade till och med en runda där på slutet. Galet...

Jag har funderat på det där med att komma ut för min bror. (Det här var jobbigt att skriva. Det var jobbigt att ha med orden "komma ut" och "bror" i samma mening. Så nu vet ni att jag anstränger mig till tusen här.) Jag tror han skulle ta det bra. Alltså, inte se det som en sån stor grej. Men däremot har han lite dåliga vanor som jag också hade förut. Han använder ofta gay som ett negativt ord eller använder gay som en jämförelse. Senast idag när vi spelade biljard:"Det bevisar bara hur gay den här sporten är."

Jag intalar mig att han inte menar något illa med det. Jag har inställningen om att han egentligen inte tycker att det är så hemskt. Men han kan kläcka ur sig såna saker ändå, sådär som många gör. Det gör det lite jobbigare att vara öppen om det. Och det jag funderar på är om han skulle sluta och säga det han säger och använda ordet gay på det sättet han gör om jag kom ut. Jag skulle egentligen tycka att det var bekvämare och kändes bättre om han inte slutade med det. För då bevisar det ju ändå att han kan skämta om det och ändå tycka att det är okej (ifall han accepterar mig alltså. (Det där var nog det konstigaste jag skrivit. Jag kan inte se det framför mig för allt i världen. För det skulle inte spela någon roll vem jag var, för han kommer alltid vara den han är för mig.)). Att bara notera det och sen fortsätta som vanligt är nog det bästa. Att göra värsta grejen av det och börja bete sig annorlunda gör ju bara saken värre.

Egentligen tror jag att jag vet hur han skulle reagera. Han skulle inte bry sig speciellt mycket. Eller han skulle i alla fall inte visa det. För det är så vi fungerar, båda två, specielt tillsammans.