Och dessutom hittade jag ett par byxor

Idag är min lyckodag! Eller i alla fall en väldigt bra dag.
Jag var på väg upp mot stan för att möta mamma och shoppa studentkläder när jag ilade in på körskolan en snabbis för att hälsa på Magda som förberedde sig inför teoriveckan. Hade man varit där och smyglyssnat (som killarna vid datorerna) kunde man ha hört detta utdrag ur konversationen:
"Jag ska snöpula dig din skitunge! Men det finns ju ingen snö ute."
"Har du upptäckt det nu?" svarar jag sarkastiskt.
"Jag kan bananpula dig istället. (Ljudeffekter föreställande mosandet av en banan.) Så blir du helt kladdig i ansiktet."

Hon var ju uppenbarligen spänd inför teorikursen; att någon skitunge skulle kaxa sig och mästra henne (det har ju hänt förr, nämner inga namn...), så jag tog mig vidare upp mot stan för att träffa mamma.

Vi tog sikte mot Strandbergs i hopp om att hitta ett par matchande byxor till min vita kavaj. Med bara några meter kvar ser jag något som får mig att hoppa till och titta lite extra. Vem kommer inte gåendes mot mig om inte Bettan! Jag höjer handen för att hälsa och hon stannar(!). Hon tar ur hörlurarna(!) och hon hälsar(!). Sen minns jag inte så mycket mer för det är mest ett rosa dimmoln, men det jag lyckades behålla i huvudet var att hon var på väg till tandläkaren. Jag svarade smart nog: "Det är därför du luktar så gott?" Det jag egentligen syftade på var att hon hade borstat tänderna och därmed luktade mintfresh, men sekunden efter insåg jag att hon faktiskt luktade gott utöver det. Hon tänkte efter, skrattade och svarade sedan "Ja precis" och log på sitt fantastiska sätt innan hon traskade vidare.

Jag var lyckligast i Sverige och log genom hela Strandbergs. En halvtimme senare, fortfarande lika lycklig och byxlös, händer det igen. Denna gången på H&M.
"Du igen!" utbrister jag. "Du skulle ju till tandläkaren!"
"Men jag har varit där. Bara undersökning ju." och det underbara leendet på det.
Den här gången fick jag chans att prata lite längre och ställa de frågor som jag gått och grämt mig över att jag inte ställde tidigare, typ vad som hände efter festen i lördags. Dock hade hon inget vettigt svar på det men kommenterade att det snart är fest igen och sken upp. Hon sa det lite hoppfullt, och jag hoppas en massa.

Även H&M fick njuta av min glädjecruisning genom butiken.

Men när jag kom hem vände lyckan. Då var det nämligen dags för "The return of the Anti-flatschampoo". Det hade fått för sig att det var dags att ge igen för att jag motvilligt försökt få mig straight. Det hade på något vis attackerat min pasta som så oskyldigt stod på diskbänken och fått den att smaka, ja precis, schampoo. Tro mig, jag tänker aldrig försöka omvända mig igen; i alla fall inte med den metoden, och inte när det finns kvinnor som Bettan.