En resumé av dödsveckan

Ursäkta blogguppehållet, men det har varit en vecka av tortyr och smärta - även kallat skolarbeten - som resulterat i metal dysfunktion. Igår kunde jag i princip bara formulera meningar i likhet med de som hjärndöda får ur sig på film.

Men nu har jag inte längre något val; jag måste ta tag i min skyldighet. Har man skrivit kryptiska blogginlägg mitt i natten och sen lovat att förklara dem så kommer man inte undan.

Vi hade avslutning med innebandyn förra lördagen, därav hysterin över Bettan. Det började som vilken avslutning som helst hemma hos lagets rikaste tjej med alla involverade och lite mat och alkohol. Halvvägs in på natten hade de flesta avlägsnat sig och de som var kvar var jag, Bettan, två engagerade föräldrar och tre andra spelare. Vi satt och pratade innebandy genom tiden och blev sådär nostalgiska. Jag blev i alla fall det. Vid en tidpunkt slog det mig hur mycket jag skulle sakna allt när jag flyttar i höst. Allt som har varit en del av mig i halva mitt liv, människorna som har funnits där tre gånger i veckan i nio år. Jag började nästan gråta, jag var tvungen att hålla emot. Jag kände att jag hade kunnat gå hem och skriva jordens mest touching blogginlägg, men det gjorde jag inte, för jag stannade hos Bettan. Mitt i djupheten fick jag också ur mig hur min gamla tränare, som nu är tillbaka, hade kört mitt självförtroende i botten, något som jag inte över huvud taget har yttrat på dessa fem år.

Bettan var, som vanligt, den som höll mig kvar så länge som det möjligen gick. Jag vägrade gå innan hon gick, men det berodde även på att det var så himla mysigt. Hon pratar rätt mycket, men inte med mig. Jag vet inte varför, men jag tror att hon fattar min lite halvt besatthet, och därför tar lite avstånd.

Klockan fyra hade det börjat ljusna och vi knallade hemåt. Jag tog sällskap med Bettan som vanligtvis jobbar natt och inte var trött över huvud taget. Jag var i och för sig inte heller trött, men det berodde nog mest på kicken av att vara i närheten av henne hela tiden. Vid Statoil skiljdes vi åt och hon undrade om jag skulle komma på försäsongsträningen. Det tolkade jag som att hon inte ville säga hejdå än, säga hejdå innan jag flyr fältet.

Jag cyklade vidare själv och allt kändes bara konstigt. Det var ljuset och tidpunkten. Att bryta alla mina invanda rutiner och vara ute vid den tiden på dygnet. Konstigt. Härligt. Fantastiskt. Jag somnade med öronproppar för att slippa fåglarnas kvitter som inte är lika fint alla tider på dygnet och gardinerna upptrycka mot väggen med häftmassa för att undkomma solens intrång genom springorna.

Den följande veckan var döden. Och det är ingen som tar mig seriöst när jag säger att jag inte orkar mer och att skolan är för mycket. Jag brukar inte må dåligt, men nu gör jag det. Jag är mentalt slutkörd och det är ingen som verkar förstå det.

Dock lättade det upp när det i måndags blev klart att vi får en lägenhet i Stockholm i höst! Så skönt att slippa oroa sig för det. Däremot går man istället och tänker på all förändring och allt som måste göras. Dessutom har jag i veckan fått nobben av utbildningen jag ville gå men blivit kallad till antagningsintervju på en annan. Så nu ligger det även en stress över att jag måste få någonting att göra i höst för att kunna ha kvar lägenheten.

Jag skulle må så mycket bättre om jag fick träna. Samla lite endorfiner och kanske återfå någon slags koncentrationsförmåga. Men det får jag inte på grund av allt jävla kukpollen. Och därmed får jag ångest över att jag inte kommer orka hänga med när sommarträningen börjar.

Nej, jag måste sluta klaga och ta tag i allt som ska göras. Peppa lite. Det är ändå ingen som vill läsa om hur dåligt man mår, även om det är det enda som alla dags-/kvällstidningar innehåller.