Det där med att komma ut

Ibland slår skräcken mig, när jag får insikten om att man någon gång kommer att behöva komma ut. Jag tänker främst på föräldrarna då. Då blir jag sådär liten och rädd och alldeles stel. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om det. Visst tänker jag en del på det, men jag brukar ta det rätt chill; tänka att det inte är en sådan stor grej. För för mig är det verkligen inte en stor grej.

Jag har grymt mycket åsikter om det här med att "komma ut". Jag har tänkt skriva det här inlägget så många gånger, men aldrig orkat för att prestationsångesten tagit över för att jag tror att jag inte ska lyckas få med alla mina tankar om ämnet. Men nu jävlar är det dags. Det är egentligen rätt simpelt, men som det mesta, svårt att förklara i skrift.

Folk ser för stort på det här med att komma ut. Inte minst homosarna själva. Visst är det en stor grej och man är rädd för vad omgivningen ska tycka. Men egentligen är det ju ingen stor grej! Det är ju det allra mest naturliga för en själv! Man ska inte behöva gå igenom allt som man går igenom och göra värsta stora grejen av det. Komma ut-begreppet borde inte få finnas! En heterotjej behöver ju inte släpa med sig sin första kille hem och säga: jag gillar killar eller jag är straight. Varför ska man behöva komma ut med, och berätta något som är helt självklart för en själv. Det är ju som att du skulle komma ut med att du gillar bönor. (Haha, vad jag är rolig. Bönor! ;))

Jag tycker att det motverkar det hela lite. Jag kan tänka mig att de flesta homos inte vill att man ska se annorlunda på dem än andra människor; vi är ju samma människor allihop, det har vi ju lärt oss sedan vi föddes. Varför ska man då själv, som homo (eller bi, queer eller trans), behandla det som att det är en stor grej. Klart att andra ser annorlunda på en och får uppfattningen om att det är en stor grej, när man själv gör det till en stor grej.

För mig är det här det mest naturliga i världen, därför tänker aldrig jag komma ut. I alla fall inte på det sättet som man har fått bilden av att man måste göra. Jag tänker aldrig göra någon stor grej av det. Jag tänker leva som jag lever och som jag vill och folk får förstå av sig själva. Och vill de fråga så svarar jag gärna. Men meningen hej, jag är gay kommer du aldrig höra från mig. I alla fall inte i det syftet, inte i ett seriöst sammanhang. Endast om jag ser möjligheten att göra lite roligt av situationen.

Så tänker jag vanligtvis, det är min teori och plan. Men ibland inser man att det kanske inte vill sig och att man kommer behöva komma ut på ett eller annat sätt ändå. Oavsett vad så kommer det en dag när man måste klargöra att de vet, liksom göra det offentligt på något vis. Tanken om den dagen slår mig ibland, och den kan slå hårt.