Två steg fram, ett steg bak

Ikväll åkte jag till Adolfsberg. "Hem" höll jag på att skriva först. Det är ju rätt på ett sätt, men på ett annat så känner jag mig inte alls hemma där längre. Det är som att alla har glömt en och att allt har gjorts om.

Jag vet egentligen inte varför jag åkte dit. Det var så skönt ute och jag hade tid och satt ändå i bilen. Först åkte jag till Huset, där jag bott i sexton år, men jag insåg att det inte var det som var det viktiga och vände och satte av mot skolan istället; skolan som de byggt om efter att den brann ner när jag gick i åttan. Lite action i det idylliska överklassområdet. Självklart blev den färdigbyggd precis när jag slutade. Därför frambringar högstadiedelen inte så mycket känslor, men mitt gamla hemklassrum fanns kvar och det måste ha sett suspekt ut när jag stod och fösökte titta in för att se om det funkade liakdant där inne nu för tiden. Det gjorde det.

Sedan vandrade jag vidare genom årskurserna, uppifrån och ner. Vid mellanstadiedelen fastnade jag och mindes en massa bra saker som jag inte tänkt på på länge. Lågstadiedelen fick sig också en runda, dock en snabbare för utanför satt en massa häftiga femtonåringar med sina mopeder.

Allt kom tillbaka, hela mitt liv gick i repris när jag traskade förbi lokalerna och vandrade på cykelvägarna. Puffiga stolar med fotplatta, diverse lektioner, raster, baracker; allt fanns där och jag mindes det så klart.

Nu visste jag varför jag hade åkt dit. Det var ett avslut. Allting måste få ett avslut, och jag vill helst göra dem sådär klyschiga som i filmer. Mitt avslut gick ut på att gå igenom allt, baklänges, för att sluta där jag börjat. På väg tillbaka till bilen blev det för mycket och jag började gråta. Eller gråta och gråta. Så mycket böla som det kan bli för mig. Jag försökte åtmindstone pressa fram det. Så för mig var det att gråta. Jag ba: jag ska ta Studenten. Allt är över. Allt detta som jag just passerat. Över. Jag lämnar allt, jag lämnar hela mitt liv.

Så kändes det. Först lämnade jag Adolfsberg och hela min uppväxt, sen lämnar jag skolan, det som har varit det enda i ens liv, och i höst lämnar jag Örebro. Det känns jobbigt om man tänker på det så. Men jag ser mest framåt, och jag ser bara positivt, sådan är jag. Men guu' vad Örebro är bra! säger jag på riktigt gnäll-närkinska. Men jag dog inte av att flytta hit, och förhoppningsvis dör jag inte av att flytta vidare.

Nu har jag i alla fall fått mitt behövligt snyftiga avslut. Nu är det bara Studenten kvar! Och livet of course!