"Vad vore inte en bal på slottet..."

Två fantastiska dagar med klassen har förflutit. Först en dag i Stockholm innehållande en försenad busschaufför vid namn Bror, köttbullar, Hare Krishna, fyrtio tårtbitar, slalomspringande mellan kineser i gamla stan (dock bara för min del, och ja, jag tar patent på denna nya OS-gren), dansande tepåsar på Tekniska Museet och sist men inte minst, femton glada studenter och en djävla massa sång!

Dagen efter äventyret väntade ett annat äventyr, fast på hemmaplan, som har med det som pryder min rubrik att göra. De flesta känner nog till var det kommer ifrån, det de däremot inte vet är att folk i min närvaro har citerat just denna replik väldigt många gånger den senaste tiden.

"Vad är bal?"
Ja precis, rätt gissat! Bingo!
Jag är lika förvånad som ni må jag säga. Och för att stilla er chock ska jag nu besvara de mest ställda frågorna.

Ja, jag hade klänning. Ja, jag hade högklackat. Ja, jag hade lockigt, blondt hår (som var helt galet snyggt!). Ja, jag kunde gå i skorna. Jag måste vara något av en naturbegåvning för jag lyckades med att ha fyra centimeters klack och gå på kullersten full, helt utan problem. Och ja, jag kände mig rätt bekväm i det för en stund.

För att citera Den Fagra Fia: som charter, fast hemma!
Ungefär så kändes det. Jag kunde inte ta ansvar för vad jag gjorde den kvällen, för det var inte jag. Samtidigt var det grymt kul, att få göra något som man aldrig gör, och få se ut som man aldrig ser ut. Pampigt. Att bära klänning är roligt, om det händer en gång vart tionde år.

Jag stannade vid varje spegel och beundrade mig själv. Och en gång på toaletten fick jag ur mig: jag ser ut som Pamela Anderson, och syftade på håret.
Cecce inifrån toaletten: jaa, litegrann faktiskt.

Nu är det en vecka kvar. Det är så himla tråkigt. Visserligen skönt att få slippa allt och ta det lugnt och börja på något nytt, men samtidigt så grymt tråkigt att lämna allt och alla.
Just nu genomlider vi alla vår bästa vän seperationsångesten. Den är med oss ända tills vi kommer ut där ifrån och inser att det finns en värld utanför också. Men jag gillar den, vår vän, den gör alla glada och snälla. Alla är bästa vänner med varandra. I alla fall i en vecka till. Sen ska vi gråta, för på psykologin har vi lärt oss att gråt är ångestbefriande. Och så ska vi fylleprata med varandra och förklara hur bra alla är, även om man mest har velat hålla sig undan från dem i två år.

Nu ska jag inte predika mer, för alla som läser min blogg har antagligen antingen tagit studenten eller ska göra det inom en snar framtid, och vet därmed redan allt detta.