En mancrush bland flator och partytält

Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag varken skriver eller läser. Istället träffar jag folk och dansar. Överallt. Dansar högt, dansar lågt, med alla nya människor jag träffar. Jag är lycklig med andra ord. Mycket lycklig. Och sliten. Båda beror på sommarens alla äventyr, men kanske främst det senaste inom festivalandet. Arvika var en höjdare. Men när vi lämnade Örebro för att resa 18 mil västerut var ingen pepp och utan någon entusiasm alls i rösterna löd vår konversation något i stil med detta:

Cecce: Är du pepp?
Jag: Nej. Inte alls.
Cecce: Inte jag heller.

Kanske var det därför det blev så bra som det blev? Det tänkte jag i alla fall hela första dagen. Eftersom jag är så opepp och otaggad så är det kanske större chans att det blir bra.

Om Hultsfred gick ut på att köra bil och Peace & Love på att strutta runt och se kär ut så gick Arvikafestivalen ut på att ta på folk. Jag var placerad i insläppet och mitt jobb var att dra i folks armband och känna på dem (även kallat visitera, men besökarna tyckte att det var roligare att jämföra det med att man tog på dem, vilket man i och för sig gjorde) så att de inte kånkade (fel ordval, för om någon kånkade på något otillåtet så såg vi förhoppningsvis det) med sig något olagligt in. Detta jobb innebar konfrontation med en massa trevliga människor. Inte minst fulla. Jag har exponerats för glada festivalare som är på humör att snacka i väntan på att få komma in. Jobbet innebar också en massa roliga arbetskamrater som inte tvekar att hoppa runt och tokdansa med en mitt i natten. Dessutom hade vi en fantastisk GC/kontaktperson som jag halvt om halvt blev helt kär i. Hon var överallt och ingestans hela tiden och rolig och smidig som få. Det var seriöst jobbigt att säga hej då till en sån underbar människa. Men inte utan att låta henne veta hur kul jag haft.

Under mitt sista pass dök ett flatgäng upp. Eller ner. Nej usch, nu får jag skärpa mig. Skillad som jag är så raggade jag självklart upp dem. Allihop, på arbetstid. De bad om att få bli visiterade av mig och jag förklarade att jag skulle ha raggat upp dem om jag inte jobbade. De kom tillbaka efteråt och min långa arbetsvecka blev belönad med hångel. Haha. Fan, jag är bra.

Jag fick även en festivalkramkompis, som Cecce uttryckte det. Fast vi blev inte så kramiga och busiga förrän sista dagen när vi cirkulerade festivalområdet och lossade bultar ur Gunnebostaketen. Nu har vi spenderat två långa nätter på msn och vi pratar redan om att ses. Guu', förlåt! Men jag blev kär i en kille. Nu måste den här bloggen brännas. Eller makuleras.

Inte nog med det. Förutom min festivalflirt har jag en tjej här hemma som enligt rykten är intresserad, hångeltjejen från Arvika som jag inte minns var hon bor och inte minst en underbaring i huvudstaden som gör mig lika vettig som tjaa... ett moln?

Nu ska jag säga godnatt till min man-crush och imorn ska jag träffa min första girl-crush.
Höres, synes och dansas!