En gång var jag kär i en tjej som ignorerade mig totalt. Kan vara för att jag inte kände henne. Inte alls. Jag hade bara spanat in både hennes QX och Bilddagbok och insett att detta var den snyggaste människan som någonsin existerat. När jag inser sådant blir jag lätt besatt, och då händer det att jag lägger märke till en massa små detaljer om personen i fråga som när man sen briljerar med för denne den dag man äntligen träffar henne på ett flathak i Stockholm för att en liten uttråkad, nyutkommen småstadsflata vill prova på och chockas av storstadens utbud, blir något rädd och tror att man är ett psycho. När man dessutom har försökt sig på att säga att hon är den snyggaste man sett och det enda man får till svar är "Jag ska sluta vara gay, jag är så jävla trött på det." så inser man även att ens chanser är blåsta.
Men visst kan man välja att ignorera personens attityd och beteende och fortsätta drömma sig bort i den där stilfulla, svarta flatfrisyren. Det gör jag fortfarande då och då. Även fast jag vet att hon har flytt fältet nu när jag kommit till storstaden.
Det jag ville komma fram till var nog min fascination av att man kan vara så "kär" i en person som man inte ens vet något mer om än hur den ser ut. Och att utseende visst kan spela stor roll. När det är det enda man har att gå på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar