Det ger mig huvudvärk

Jag ger upp. Jag förstår inte. När ska allt det här sluta? När växer man upp? När försvinner allt det här som "vuxna" påstår är "hormoner"? Går det efter ålder eller är det en viss mängd av denna tid som man måste avverka? I så fall har jag mycket kvar.

Jag har aldrig klagat på att växa upp förut. Kanske för att jag inte har fattat vad det innebär förrän på senare tid. Jag gick trots allt igenom arton år utan att tänka, utan att känna. Om man ser på det på det viset så är ju allt det här rätt nytt för mig.

Hur som helst har jag ramlat ner. Jag vet inte vart det här kommer ifrån. Varför jag blev så låg plötsligt. Jag har nog varit låg ett tag, men bara undvikt att tänka de senaste veckorna. Återvände till det där varma, mjuka, ovetande livet. Ignorera allt som kan få en att ta skada, som kan få en att känna, må dåligt.

Känner man mig vet man att jag ser något positivt i allt. Jag är den där djäveln som alla blir sura på eftersom jag alltid är så optimistisk. Tror jag i alla fall. Just nu är det inte så. Kanske utåt. Svårt att rubba sin utsida. Just nu går jag igenom nåt som jag känner att jag borde ha gått igenom när jag var fjorton. Men eftersom jag ligger efter i den där utveckligen så tar jag det nu. Men tack o lov brukar jag ju också köra perioderna rekordsnabbt för att kompensera för efterhänget.

Jag tror det är att jag har vant mig. Allt är inte längre nytt och spännande. Under den tiden märker man inget. Då tror man att alla problem är borta för alltid, och att det kommer vara så jämt, så länge jag stannar på den här platsen, i det här livet. Men sen stabiliserar sig allt. Detta blir ens vardag. Och då kommer allt tillbaka. Det som skjutits bort av allt nytt. Det nya livet.

Mina lyckliga stunder. Tillfällena som då och då plötsligt dök upp när jag kände mig så lycklig. Allt var perfekt. Även om det var mycket skit. Mycket som inte funkade. Mycket att grubbla över. De där stunderna dök upp ändå. Ibland stannade de under långa perioder. På det stora hela är jag egentligen lycklig nu också. Jag är jättelycklig faktiskt. Men jag känner det inte på det där sättet. Och de där små stunderna har blivit färre. Lyckorusen.

När jag just flyttat hit var mitt självförtroende rätt högt. Det är det inte längre. Eller, jag har nog en standardnivå som det alltid utgår ifrån. Och utåt verkar det nog alltid vara lika stabilt och rätt högt. Men just nu är det kaos. Jag klarar inte av att läsa upp mina arbeten i skolan (visserligen har jag aldrig trott på det jag gör) och jag vågar inte tro att jag har några vänner. Jag undrar varför någon skulle vilja hänga med mig och ifrågasätter alla mina vänskapsrelationer (och andra relationer också för den delen, om nu sådana finns).

Jag kan inte gå igenom en vanlig vardag utan att stöta på ett ex, och råka falla tillbaka i gamla depressioner angående denne, eller genomgå trånande efter någon som jag aldrig någonsin kommer kunna få. Inte ens komma nära. Varken fysiskt eller psykiskt. Det är hemskt att känna att man inte räcker till för en vän. Att man inte har någonting att ge den. Varför väljer jag alltid vänner som är hierarkiskt långt ovanför mig? Och varför blir jag alltid kär i vänner?

Kärlek vill jag inte tro på längre. Jag vill inte veta av det. Visst har jag märkt av det, men tamejfan aldrig i lyckad form. Och i mänsklig längtan efter kontakt och närhet träffar jag folk, får till det och blir sen rädd och får ångest över hur fel allt känns. ("Hur normalt som helst för någon i din ålder" skulle vilken vuxen som helst säga.)

Kan man vara kär i flera personer samtidigt? Är svaret nej så kan jag ju gå och gräva ner mig ett tag...

Hemma kan jag inte heller vara längre. Jag står inte ut med min kombo. Det har jag aldrig gjort. Vi har känt varandra i lite mer än två år. Säkert två och ett halvt. Vi blev någon slags bästa vänner (fast jag har inga sådana, för att det systemet ska funka måste båda utnämna den andra till "bästis", ingen skulle ge mig den rollen i sitt liv). Det började gå skevt någon gång innan vi flyttade ihop. Det var jag som blev lite skev. Jag vet inte om hon förändrades, eftersom jag aldrig tänker eller lägger märke till någon annan förutom mig själv. Jag gick in i vad som jag trodde var en period, en tävlingsinriktad besservisser-period. Eftersom jag erfarat den med andra vänner. Men det tog aldrig slut och blev bara värre. Nu utför jag någon omedveten psykologisk mobbing mot min rummis. Jag tror inte jag har tittat henne i ögonen sen nångång i november. Om ens då. Jag beter mig kallt, är tyst, tittar inte på henne och när hon pratar med mig låtsas jag göra något annat. Jag vet inte varför. Och jag gör inte direkt något för att göra situationen bättre. Enda gångerna jag kan prata normalt med henne, som vi gjorde förut, är när jag är full. Då känns det inte fel.

Vart jag än är i min vardag finns det alltså någon skit med andra ord. Det finns en plats jag kan vara på, där jag mår bra. Där är jag så ofta jag kan. Alltså nästan varje vardag mellan 18-22.

Näe du, just nu är inget lyckat. Dessutom är jag djävligt egoistisk och egocentrisk och allt vad det heter. Kan bara tänka på mig själv.

Men jag gillar mitt hår i alla fall...