Sagan om backen

Jag slutade spela innebandy för hmm... det beror på hur man ser på det, mellan ett och ett halvt år och tio månader sedan. Så vi kan säga ett år. Ett år alltså, sen jag var på planen. Ibland saknar jag det. Jag saknar att hålla i klubban, leka med bollen. Lära mig skjuta. Det jag trodde skulle bli svårast att lämna var laget, gemenskapen. Visst, jag saknar det. Jag saknar alla de hundratals buss- och bilresorna, peppet i omklädningsrummet, tävlingskänslan som rycker tag i en, det storslagna att tillhöra ett lag, stoltheten att vinna och festerna och teambuildinghelgerna. Dock saknar jag inte stunden när jag var på plan. Jag var inge vidare på planen. Jag skyllde på att jag inte ville lägga ner så mycket tid på sporten och därför inte brydde mig om jag fick spela eller inte.

Jag gillade inte att vara på planen. Jag hade fruktansvärt dåligt självförtroende varje gång jag skulle in. Det var antagligen därför jag aldrig utvecklades. När jag var yngre var jag faktiskt rätt lovande. Jag kände att allt var på gång, allt gick bra, jag var bra. Men så bytte vi tränare. Hon kunde, enligt mig, inte alls sköta ett lag. Hon körde mitt självförtroende i botten, och det återvände aldrig, trots tränarbyte. Det är sex år sedan nu. I fem år spelade jag trots att det fick mig att må dåligt. Men det var ju nåt som höll mig kvar. Antagligen folket och gemenskpen, jag hade trots allt rätt kul utanför planen. Även om jag aldrig kände mig riktigt som dem; jag var aldrig någon riktig innebandyspelare. Men största anledningen till att jag fortsatte var nog rutinen. Jag hade aldrig gjort något annat. Jag har spelat innebandy så länge jag kan minnas. Nio år blev det tillslut. Jag visste inte hur livet fungerade, eller vad jag skulle göra om jag inte hade innebandyn. Det gick helt enkelt inte ihop. Det var därför det krävdes något drastiskt för att sluta. Hade jag inte flyttat hade jag antagligen fortfarande varit kvar.

Men det var inte det jag skulle skriva. Ikväll, ett år senare (kanske ett år för sent? Snarare sex år för sent i så fall), insåg jag varför jag var en värdelös back. Jag kom på vad jag gjorde för fel. Eller snarare vad jag inte gjorde. Nu fick jag sån lust att återvända och försöka igen, börja om. Men för det första blri det alltid fel när man ska överföra något från teori til praktik och för det andra så kommer jag bara falla tillbaka i gamla hjulspår så fort jag kommer ut på planen. Men ack vad jag saknar min klubba.

Och för er som undrar hur det gick med självförtroendet: det blev bra sen. Det jobbar sig fortfarande uppåt. Ibland tappar det bort sig och faller tillbaka till gamla nivåer, men aldrig mer så länge som sex år.