En sax, någon?

Idag fick jag upp en bild i huvudet av hur jag känner mig. Jag vet inte var den kom ifrån, men det var en typiskt tecknad bild. Men eftersom jag är askass på att rita så får jag beskriva den istället.

I ena änden står du och hånskrattar och ser ut som en ond seriefigur; rakryggad, stabil och skrattandes rakt upp i luften med stängda ögon. I ena handen håller du hårt i några gummiband. Några meter bort i andra änden av gummibanden sitter jag fast och jag stretar allt vad jag orkar för att komma loss, för att få banden att gå sönder, för du kommer inte släppa.

Så skulle jag nog illustrera hur jag känner mig ibland. En väldigt elak bild, det är inte med flit. Du är trots allt inte ond. Men sen hände något. Helt plötsligt gick banden av. Jag känner mig för tillfället nästan helt oberoende av dig. Det känns kanske lite som att jag ryckte mig loss. Men faktiskt ännu mer som att du bara tröttnade, släppte, vände ryggen åt och gick. Och här står jag med gummiband fästa i ryggen och undrar varför du inte drar i mig längre.

Det är egentligen två olika uppsättningar gummiband jag pratar om. De första, som sitter fast, är mina egna band till dig som jag försöker springa ifrån. Och de andra, som bara hänger, är dina.

Men varför känner jag att dina bara hänger? Bryr du dig inte? Är du inte rädd för att släppa iväg mig för att du inte vill ha mig? Släpper du iväg mig för att du vet att det är det jag behöver? Eller är du inte rädd att släppa iväg mig för att du vet att hur långt jag än springer så kommer jag alltid hitta tillbaka? Oavsett vad så har jag känt att de har varit slappa ett tag nu, och jag undrar liksom varför?

Hur som helst var det mina egna band som jag kände släppte idag. Och bara det är ju en otrolig vinst. Jag vet inte för hur länge det kommer kännas så, men bara att jag vet att det är möjligt känns otroligt bra. Jag orkar inte längre vara så här beroende av någon. Det är skönt när man märker att det går framåt.