Som kommunismen

I en stuga i ett vinterparadis.

Det är så tyst att jag skulle kunna höra varenda tanke. Förutom att jag inte har några. Helt tomt. Utom en: Dig.

Jag älskar dig så mycket min vän att jag vill verkligen att du ska uppleva det här. Du förtjänar det. Men jag fick inte ge det till dig.

Jag tittar upp mot en stjärnhimmael så klar så det finns inget slut. Senast jag såg något sådant faktastiskt var med dig i augusti. Jag ser stjärnor falla en efter en och jag önskar bara en sak: att du var här. Jag önskar så att du var här. Det är just därför du inte kan vara det. Det är därför du inte är här.

Jag har stängt av min telefon och jag håller mig så lite uppkopplad på nätet som möjligt. Jag försöker att inte tänka på allt där borta, i mitt vanliga liv, som får mig att må dåligt. För här är allt bra. Här gör allt mig lycklig. Därför är det bra att du inte är här. För det fungerar inte lika bra i praktiken som i teorin.

Enda nackdelen är att man fryser tårna av sig, så jag ska gå in och värma dem vid den öppna spisen.