Ganska överflödigt

Vad får man om man slänger in 964 flator i en lokal och adderar två på en scen? Jo, en Tegan & Sara-spelning.

Nu är konserthösten över. Det började med Green Day, för andra gången, för en och en halv månad sedan, det fortsatte med en Kentinspirerad Lasse i början på november. Sen kom datumet som antagligen kommer etsa sig fast lika hårt som nionde maj - tionde november - och fantastiskt underbara, übersnygga Pink. Wow. Allt avslutades igår med ett, i jämförelse med de andra, rätt snabbinlyssnat Tegan & Sara. Pink vann, Pink var bäst, Pink gick om både Flogging Molly och Green Day 2005 i scenframträdande. Vilken kvinna...

Jag har små, små flugor som stryker sig längs fönstret vid min blomma...

Mina andningsbesvär är tillbaka. Som den hypokondriker jag är vill jag tro att det är psykiskt och som den före detta innebandyspelaren jag är vill jag tro att det är ansträngningsastma som hör ihop med att jag just börjat träna igen. Och som den psykiskt bevandrade min kombo är tycker hon att det låter som ångest.

Ångest har jag, ja. Jag vet bara inte när jag ska tänka på det. Det är så mycket annat just nu som jag inte vill förstöra, men ju längre det går desto värre blir det. Så fort någon frågar om jobb så börjar jag i princip skrika. Det är inte vanlig arbetslöshetspanik, nej jag har ju självklart försatt mig i exakt samma situation som i våras. Och nu klarar jag inte av att skriva eller tänka mer på det. Men jag tror att jag måste få det ur vägen, för jag kan inte ignorera det hur länge som helst. Jag önskar bara att jag någonsin kunde ha ett jobb som jag inte mår dåligt av, innan, under eller efter arbetstid.

I övrigt försöker jag komma på vad jag ska göra i vår och med resten av mitt liv. Rastlösheten slåss med bekvämligheten. Måste jag fatta dessa beslut själv? Kan inte någon bara slänga in mig i något?