Rekonstruktion eller psychostalking

Årstider kan rota upp så mycket gammalt. När det blir vår igen kan man helt plötsligt inte leva i nuet, i den våren man befinner sig, utan kastas tillbaka till förra årets vår. Jag lever för tillfället förra årets höst. Eller, det gör jag ju inte, men jag påminns konstant om den, och vissa egna medvetna val för mig också tillbaka till den.

Det har varit och nosat på mig flera gånger de senaste veckorna; höstluften, regnet, höstvädret i största allmänhet, har hintat om förra hösten. Och idag när jag stannade till i Bronx slog det hårdare än bara små fragment. Bronx som ändå är en station jag passerar var dag och inte brukar ägna några större tankar. Opålitliga Bronx.

Jag såg framför mig allt som hänt där och i anslutning till stationen och området. På den här perrongen har jag kramats hårda farväl och sagt viktiga sista ord i jobbiga konversationer. Några hundra meter bort kramade jag bort en kort natt eftersom det ansågs viktigare än lite sömn mellan mina brutala arbetspass. Ännu några hundra meter bort började allt (eller nej, det finns ingen början på det, men en slags början, eller ett nytt kapitel, om vi vill kalla det så) med orden "jag vill inte gå hem själv ikväll". Jag minns det så väl. Jag visste precis vad de orden betydde. Jag önskade att de betydde det jag visste att de betydde. Och ändå trodde jag att jag skulle komma undan med det. Jag trodde att jag kunde både få det och inte få det.

Då slår mig en annan tanke. Jag har gjort Stockholm personligt. Jag som inte trodde det gick kan nu referera till olika platser och har minnen och åsikter om dem. Jag antar att det är ett tecken på att det börjar bli ens hem.

Tillbakakastandet av hösten fortsatte i alla fall, förutom Bronxminnena, är jag på väg till gymmet, det som höll mig ovenför ytan förra hösten och vintern, med Pink i öronen. Gym och Pink är bästa kombon. Pink som hade sin storhetstid hos mig i vintras. Varenda låt kunde kopplas till en viss en, och det är klart att det påminner, även om låtar och person inte hör ihop längre mer än i minnet.

Så här står jag på Bronx och rekonstruerar förra hösten, förutom en sak: jag har bytt gym. Endast av geografiskt bäkvämare skäl har jag bytt gym, till det som ligger mitt emot din lägenhet. Jag tänker att varför inte slänga ihop allt på en gång. Oavsett om det blir realistiskt eller inte.

Så där springer jag på löpbandet, med Pink som peppar mig till endorfinkickar, och har utsikt rätt in i din lägenhet. Fantastiskt. Hade det här varit någon gång under den förra halvan av året hade jag gjort liknelse efter liknelse med att springa mot dig men inte komma någonstans. Men det gör jag inte. För oavsett hur tillbakakastad och påmind jag blir så trycks jag inte ner. Längre. Jag ser din lägenhet och minns allt som hänt där, både långt före och efter. Men jag känner det inte längre. Det är bara en del av allt nu. Det är skönt. Men jag är rädd att det bara är en topp. Att jag bara för tillfället omedvetet blockerar det. Och när man tror att man är säker och minst anar det, då slår det till igen. Men så tänker jag att någon gång måste det ju släppa också. Och det är ju faktiskt november nu.