Fredag 10.4.09

Jag gick igenom det gångna året i min Bilddagbok för att göra en bildsammanfattning. Vad som hände 2009 ligger fortfarande ganska färskt i minnet, det är inget jag har förträngt eller så, men när jag snubblade över en bild och bildtext på 10 april slog det djävligt hårt. Det slog var jag var då, var jag kommit nu och hur det har påverkat mig.

Det var då jag skapade och lyssnade repeat på spellistan jag döpte till "snart är du borta". Spellistan jag lysnar på nu, kanske för att påminna mig eller för att se om du faktiskt är borta. Spellistan som fick mig att tokgrina under Håkan Hellströms spelning på Peace & Love i somras.

Bildtexten var Håkans "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" med de mer träffande textraderna i fetstilt. Jag började läsa och tänkte "ja så här var det ju", tills jag kom till raden är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen.

Jag bad om det, jag önskade, grät och skrek om att jag aldrig mer ville vara så trasig, att jag aldrig mer skulle ge hela hjärtat för kärlek igen. Jag ville aldrig mer att någon skulle bli mitt allt. Vilket är självklart att man vill i en sådan situation, men tråkigt i framtiden när man gått vidare (vilket man alltid gör, mer eller mindre) och träffar någon som man faktiskt skulle kunna ge hjärtat rakt ut till. Men jag ska väl inte ropa hej för tidigt, en dag sitter jag väl där ensam och är glad att mina känslor inte sprang hundra meter i förväg. För så är det, det var så det påverkade mig. Mina känslor springer inte i förväg längre, de är reserverade och myser någonstans där inne där de vet att de är säkra. Jag vet att de är där, för ibland kryper de ut. Ibland kan de komma ut så djävla mycket. Men bara för att sen krypa tillbaka. Man får ju inte kapitulera helt. Ja cynisk har jag blivit på kuppen också. Men varför ska man spela feglir hela matchen för att, i fall matchen tar slut, vara hel på slutet istället för att spela en hejdundrande match och njuta av det fantastiska spelet?

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer känna så mycket igen. Tragiskt nog. Det är inget jag kan göra något åt. Varför ska man alltid behöva stå till svars för sina känslor? Men frågan är också om jag någonsin vill känna så mycket igen. Jag tänker att det viktigaste är att ha en sund realtion till folk. Att ha kontroll över sig själv och leva sitt eget liv med den man vill ha bekvämt på sidan. Det skulle jag inte göra om jag kände så mycket. Eller är det här bara en dålig bortförklaring för att jag inte känner så mycket som jag vet att jag är kapabel till? Men jag vill ju inte känna så mycket, det har jag ju svurit över så många gånger...

Eller så sitter jag där och inser att det faktiskt var riktiga grejer men att jag söp bort det fört att jag inte kunde se det för jag vågade inte känna efter.

Fjärde vändan på spellistan och jag kan, som så många gånger tidigare, konstatera att jag fått ut dig ur skallen. Tionde april 2009 får kanske ses som piken på tragiken, för dagen efter träffade jag min nuvarande flickvän.