Longing for life

Jag vet att jag borde vara nöjd. Jag bor i staden där jag känner mig hemma och har mina vänner, jag jobbar på mitt favoritjobb, jag pluggar till något som faktiskt kan bli ett lovande och passande yrke, jag har struktur och ordning på vardagen, jag kan gå till gymmet när jag vill, jag har ett fantastiskt hem med en bra kombo där jag trivs som tusan och jag har en fin flickvän som toppar allt. Det är precis som jag ville ha det. Det är precis som jag kan föreställa mig att jag vill ha det.

Ändå spritter det i mig. Jag känner mig rastlös. Det är perfekt men ändå inte rätt. Jag lever ett säkert liv, ett lugnt liv, jag vet vad som ligger framför mig, vilket egentligen passar mig. Det kanske är just därför det inte klaffar helt rätt. Jag är ung, jag ska inte sitta här med ett komplett liv. Även om det passar bra på mig. Jag känner att jag vill göra något helt galet, något som inte är jag och som jag egentligen inte vågar. Jag längtar ut. Men hur ger man upp tryggheten? När är rätt tillfälle att bryta säkerheten och inte veta om det kommer bli lika bra igen? Jag är en taktiker, jag är en logiker, jag tänker igenom saker, jag väger fördelar och nackdelar, även om jag gärna vill bli sedd som spontan. Jag vill nog vara en eftertänksam spontanist.

Det är så mycket jag drömmer om, det är så mycket som jag vill göra, se, prova på och ha i mitt liv som jag inte har. Och jag känner en oerhörd dragning till att kasta mig utför ett stup och inte veta vad som kommer. Och så är jag nog lite rastlös och har tröttnat på tryggheten. Jag vill nog ha omväxling och stort och nytt, fast under kontroll.

Om jag kunde släppa allt skulle jag nog vara borta för länge sedan. Sitta på en bar på Irland, surfa i Australien, plugga i USA, åka snowboard i Alperna. Vad som helst! Jag behöver inte ens lämna landet. Det kan vara att bara kasta sig ut i Sverige med enbart en resväska och en tumme, eller ta ett snöjobb i norr, eller vad som helst. Bara nånting nytt som jag inte vet hur eller var det slutar, lite nytt folk och nya vyer.

Men det går inte för jag tänker att jag inte har pengar och jag kan ju inte lämna allt jag har, då skulle jag ju vara en idiot. Tänk om man inte kan få tillbaka allt lika perfekt som det är igen. Det här har spökat i mig det senaste året. Jag skulle vilja var mer fri och mindre uppbunden. Det är nästan så att jag önskar att något skulle hända, att jag inte skulle kommit in på skolan, att jag inte fick bo kvar, något som gjorde att jag inte tyckte att det var värt att stanna, då skulle beslutet vara så mycket lättare att ta och jag skulle kanske, kanske kunna sticka.

Jag försöker komma ihåg att jag är ung och har många år på mig att göra allt detta. Men om jag vill det nu? Tänk om jag vänjer mig. Nöjer mig. Att nöja sig är en stor rädsla. Jag vill aldrig nöjs mig. Men så kan man ju då heller aldrig bli nöjd. Kan man bli lycklig om man inte är nöjd? När man tänker efter så är nöjd faktiskt något dåligt.

Nu spårar det ur. Det jag skulle vilja göra är att markera hela mitt nuvarande liv, Ctrl + C, zooma ut tidslinjen och Ctrl + V lite längre fram.