Nej, inte rektal denna gång

Idag insåg jag en sak. Sånt som man får höra ibland, men som vanligt måste man inse det för att faktiskt fatta det.

Jag tycker att jag har varit med om en ganska omtumlande upplevelse som jag tror är anledningen till att jag är som jag är idag, trasig eller ej, sjuk eller frisk. Jag har vissa problem med att veta vad som är på riktigt. Vad jag egentligen tänker och känner och vad jag själv hittar på. Jag tänker att saker blir vad man gör det till, så jag pendlar mellan att tycka att "äh, det blir bra, släpp det bara" och att känna mig förstoppad, som att jag bara stoppar i mig mer och mer upplevelser och känslor men inte får ut de gamla, processerade eller ej.

Vi väljer det förstoppade spåret - om jag känner mig så nu, vid tjugotvå års ålder, hur mycket kommer jag då inte trycka i mig resten av livet? Du måste ju få utlopp för det. För det kommer bara komma mer. Du har flera liknande händelser framför dig (åh shit vad deprimerande att tänka...). Hur får man ut det? Varför kan man inte bara släppa saker när man tröttnat att grubbla på dem? Jag som tror stenhårt på att man inte kan gå vidare utan avslut, utan att gå igenom saker hundra gånger och se till att det är utrett och över, jag som tror att alla andra sätt är att fly, har ingen aning om hur jag ska gå tillväga.

Jag tror att jag måste skriva det där brevet. Det som aldrig blev skrivet, det som aldrig blev sagt. Jag börjar bli desperat på lösningar.