Att vara gay

Jag kan tycka att jag lever ett otroligt queert liv och har det med mig överallt. Det är samkönat förhållande, queera vänner med lika queera förhållande, Pridefestivaler, flatfilmer, homogay- litteratur och tidnignar, regnbågsattiraljer, flatfrisyrer, stolthet, häng, regnbågsfamiljer, gaydar, hbtq-politik, queerteorier, genderbenderism och framför allt ett sådant, för kvinnor, gay yrke som hantverkare så jag skulle kunna få varenda homofob, Krist- och Sverigedemokrat att skita på sig.

Samtidigt tycker jag att jag lever jordens vanligaste svensson-vardagsliv. Jag far med tunnelbana och buss mellan mitt fasta boende, min utbildning till mitt framtida yrke, mitt kvällsjobb och min partners lägenhet. Mitt liv ser ut som vem som helsts. Jag tänker knappt på att jag skulle vara extraordinär.

Jag minns inte längre var det var jag ville komma med det här. Men jag kan tänka mig att det var något i stil med att man kan vara så mycket olika från olika vinklar. Och att en del bara ser mig som det första stycket och dömer mig därefter och inte tycker att jag borde ha vissa rättigheter bara därför, när jag själv anser mig kämpa genom vardagen precis som alla andra.

Att vara gay är inget konstigt, annorlunda, speciellt eller mer uppseendeväckande eller något annat. Det är vardag.