Det börjar bli mycket nu. Eller jag tror det är det. Jag hoppas att det är det. För jag funkar inte riktigt som jag ska. Jag är mest trött och bortkommen. Missar saker, har inte fokus, glömmer saker som annars är rutin. Stirrar mest och kommer inte så långt. Jag hoppas att det beror på att det varit mycket praktik nu. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska ändra på det. Men så är ju värsta stressen över om en vecka också. Jag kan liksom inte tagga ner och lämna dem i det här när jag ser ljuset. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det är nära nu. Och jag bryr mig. Och jag vill visa var jag står. Och att jag kan. Ibland krävs det att offra lite av sig själv.
Känner dock att andra oroligheter kommer tillbaka då. Rädslan för mig själv och paniken. Att det ska gå utför. Att det är något fel på mig. Det är mycket nu. Mycket tar hårdare på mig än någonsin. Jag vill tro att det är åldern. Att det går över med tiden. Det kanske är en dum ursäkt att slippa se det och göra något åt det. Att bara vänta bort det. Tro att det blir bättre med åren. Dumt att inte må bra jämt. Åh, ibland är det tungt. Ibland är det jobbigt att vara ung. I Metro stod det typ att, nej nu tappar jag hela mitt vokabulär också, massa unga mellan typ 17-29 blir höstdeppiga. Att det liksom var, VAD FAN ÄR ORDET?!
Och nu var snyggbyxorna på TV igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar