An ode to spackle

J lät mig sluta en timme tidigare och ändå är jag i säng samma tid som vanligt. Jag är värdelös på att gå och lägga mig. Men jag var ju faktiskt tvungen att diska stinkberget.

Min kropp är trött. Det säger "snälla, inte mer, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte". Men likt förbannat åker jag dit imorgon igen. Jag har fått så mycket ansvar så det nästan är läskigt. E är på Öland hela veckan för filmandet (förutom i kväll ty S föder! Hurra! S är btw min nya wonderwoman, men mer om det senare). Ansvaret ja. Jag kan inte längre vara praktikant, jag är nu mera gratis arbetskraft. Jag undrar om E har dåligt samvete eller är nöjd över det. Återstår att se på måndag.

I går fick jag massor av direktiv, i fall det skulle bli födslotid. Stripe'a, spackla, prime'a, måla teglet, slipa, måla väggarna - det lär underhålla dig hela dagen, och imorgon kan du ta tag i svängdörren. Dessutom ska jag parallellt komma på en lösning åt uttaget mitt på väggen som inte får synas och ta reda på vad jag ska ha för färg till stål för räcket i trappen. Bararararararara (trumvirvel, idiot)... jag är bara på målandet av teglet. Och det gör fördjävla ont. Tegel suger. Trots primeningen. Och det är gropar och hål och fog som ska fyllas och täckas. Det lär hålla mig sysselsatt hela dagen morgon också.

Men det är gott ändå. Jag gillar det jag gör. Speciellt när jag får skapa fina ytterhörn av spackel, sandpapper och mina bara händer. Då känner jag mig som en skulptör. Spackel och jag kommer göra många annorlunda konstutsvävningar i framtiden känner jag på mig.

Alright, listen, I’m gonna go. Logan and I have this romantic afternoon planned.
Oh, really?
We’re spackling.
Oh, well, uh, spackle well, or, whatever one says to encourage a successful spackle.
Have a good spackle?
Spackle on?
Break a spackle?
Knock on spackle, things work out?