Nionde september

Är det idag.
Jag har inte tänkt så mycket på det. Men det slog mig nu, vid passande tidpunkt. Det har hänt galet mycket på två år. Jag önskar ofta att den kvällen aldrig hänt. Mitt liv har nog aldrig varit så dramatiskt. Men jag börjar glömma nu. Det är skönt. Men ibland måste jag gå tillbaka och påminna mig. Då känns det bättre, för ibland tror man att man inte tagit sig någonstans, men när man jämför så förstår man att man har kommit långt.

Hur ofta och hur långt efter får man gå tillbaka och minnas och vältra sig i sorgen? Man får väl göra det i ensamhet så ingen annan tröttnar. Men det kan ju inte vara bra för en själv heller. Jag tror det är mitt sätt av självdestruktivitet. Ibland känns det bra att vara ledsen och sakna. Så länge man har det under kontroll.

Ikväll tittade jag igenom bloggen och hittade det här från april 2007: "Jag sitter i Stockholm och försöker knappa så tyst som möjligt på detta otroligt högljudda tangentbord som tillhör min andra hjärnhalva. Jag har varit här sedan klockan 18.00 igår och jag har haft helt sjukt kul! Nu sitter jag uppe själv och lyssnar på tunnelbanan som far förbi var tionde minut och deras mysiga snarkningar. Jag älskar att vara här, jag mår så bra."

Det är en dålig kväll att tänka på det, men jag mådde som bäst med dem. Jag mådde som bäst under den tiden. Jag vill helst glömma det. Och inte yttra det, för det känns elakt mot det och dem jag har nu. Men så var det, jag har aldrig varit så lycklig under en så lång period som jag var då. Eller åtminstone medveten om min lycka. De var något som jag behöver. Jag har ett konstigt behov, och de fyllde det. Nu ska jag ju inte ge dem allt cred. Det var många andra omständigheter som gjorde den perioden perfekt. Men det är lätt att lägga det på dem, för nu är de borta, och så är den lyckan.

Jag är ledsen för att jag aldrig kan släppa det här. Jag kommer alltid gå tillbaka till det då och då. Och helst vill jag inte hymla med det, men det känns som en tabubelagd aktivitet. Jag vågar inte längre prata om det eller erkänna att det är kvar i mig. Det är jobbigt.

I kväll sörjer jag lite.