...

I kväll är Spotify lite retsam. Den matchar blåsten utanför med just de Lasselåtarna. Tidvis, Elegi, De band som binder mig, Hjärter dams sista sång, Du hade tid, Inte för kärleks skull, I dina ögon osv. Och när jag sitter och målar till dessa låtar som förr rört upp så mycket i mig så känner jag bara hur... obryddheten breder ut sig.

Det är alltid när jag går upp för backen, i mörkret, mot min lägenhet som jag känner det, och därmed tänker det, att du inte är kvar. Och antagligen känner jag det mer för varje gång.

Jag är inte rädd för att bli av med dig. Jag vill inte ha dig här längre. Det är så djävla skönt. Jag vill klippa alla band som går. Och jag skiter i om det är en försvarsmekanism. Om det är att fly det jag inte längre orkar reda ut. Jag skiter i om det gör att jag faller ännu mer nästa gång jag springer på dig. Jag skiter i det. För jag vill aldrig mer springa på dig.

Det finns längre knappt någon ilska i mig. Som det ser ut nu kommer det där brevet aldrig bli klart. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Du finns inte för mig. Du får ett blogginlägg. Men inte mer. Vad du gör idag eller om du är lycklig är för mig ointressant.

Anledningen till att du trots denna obryddhet får denna uppmärksamhet är för att jag fortfarande är medveten om vad vi en gång hade och det förundrar mig hur jag tog mig hit. Det har varit en besynnerlig och plågsam resa, och den är nog inte över än. Men därför blir det fortfarande dokumenterat.

Någon gång önskar jag att få träffa på dig, berätta vad du gjorde med mig och hur du sänkte dig själv, ta farväl och få ett avslut. För jag tror inte längre på något mer. Men det har jag inte bråttom med.

Men jag tror det var det du en gång var ute efter. Att gå skilda vägar till den dag vi inte längre behövde varandra, det var då vi skulle börja om. Jag tror det var så du tänkte. Men jag tror det är för sent. Jag stänger inga dörrar. Men i så fall har du djävligt mycket att bygga upp.

Det är det där lilla hoppet. Hur mycket du än krossar så lyckas du ändå hålla det uppe. Jag hatar det hoppet. Utan det hade saker gått mycket lättare och snabbare.

För mig är det över. Början, mitten eller slutet av det, men det är över. På gott eller ont och med oavsett vilken fortsättning.