Jag är i alla fall smal

Att vara smal är inget jag strävar efter. Därför känner jag mig som jordens skurk eftersom jag vet att andra människor kämpar för det. Men för mig är det viktigare att vara frisk, nöjd och hälsosam. Det är klart att grov överviktighet inte är så sunt.

Visst kanske man ska vara nöjd över att inte behöva kämpa för att bli slank, men för mig är det djävligt läskigt och oroväckande när ens kropp bara försvinner utan att man förstår varför. När man kan bli rädd bara av att se sig i spegeln eller undra vad tusan som hände när man tittar på ett år gamla bilder.

Frågar folk mig vad knepet är, jag som är så liten och tunn, så svarar jag oftast fysiskt arbete, stress, magkatarr och psykiska problem.

Det låter för mig inte helt sunt. Det är inte vad jag strävar efter. Okej, fysiskt arbete är väl inget negativt, men jag kan inte utesluta det eftersom det är vad jag har sysslat med den senaste tiden.

Nu tappade jag poängen igen, som så många andra gånger. Det jag ville säga var nog att många gånger är man inte smal för att man vill, ibland mår man bara dåligt och då är det inte så kul att känna sig som en skurk.

Men mitt i det psykiska kaoset och magproblemen kan man ju åtminstone glädja sig åt att man är smal.