Vem klarar egentligen av mer än en månads aktivt bloggande?

Jag vet inte vad eller när jag skrev senast. På sistone har det mest blivit småfix i showroomet inför invigningen på torsdag. Jag ser ljuset nu och det gör mig pepp. E's frånvaro är mer regel än undantag, men jag tänker att jag ger det tills jag ser på TV vad hen har sysslat, sen kan jag gnälla, i fall hen bara blajat bort det. Det tror jag inte. Och gör hen inget konstruktivt där så är det ju de manliga snickarnas fel, de som är fast i lite för gamla roller.

Men jag kan ju skriva lite allmänt om hur det är att göra praktik. Det är hur fint som helst. Vilket jag antar redan har framgått. Det är både trist och skönt att vara själv. Det är ju kul med sällskap och när E är med så är jag mer praktikant. När hen är borta är det mycket ansvar, vilket jag gillar, men ibland kan de glömma bort att jag är gratis arbetskraft och förvänta sig lite för mycket av mig, och då blir jag lite lack. Men jag håller god ton.

I övrigt blir jag nog bara mer och mer rädd för S. Hen är fan ett socialt fenomen och borde studeras. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, jag får klura vidare. Än så länge får jag gå på det A gav mig, att hen är väldigt rakt på.

I det andra livet är min flickvän bortrest en vecka. Tråkigt. Men eftersom jag värderar ensamtid högre än mycket annat så passar jag på. Och jag kan återigen fastställa att jag saknar personer som mest precis i början och sen lägger det sig. Det är så jag funkar. Dock märker jag att jag hamnar ur balans när hen som min säkerhet försvinner. Oroligheterna och paniken kommer närmre. Fast så är det nog mörkret också. Börjar märka av tendenser på vad som försiggick förra hösten och vintern och vill verkligen inte dit igen. VAD ÄR DET MED DEN HÄR DJÄVLA HÖSTEN OCH MITT PSYKE?!

Eh, ja.

Jag har inte raggat på V alls. Dock träffade jag fantastiska filmklassen (omöjligt inte hela) och det resulterade i en öl. Första på nio månader, vilket resulterade i en trevlig fylla. Världens billigaste. Det var mycket trevligt. Och det var det värt, trots att magen blev lite kinkig.

Öl och filmfolk kastade mig tillbaka till den fina tiden när allt var nytt och spännande och man inte såg något annat just därför och mådde otroligt bra. Man borde alltid hålla sig i rörelse. Aldrig stanna för länge. Aldrig låta livet komma i kapp. Alltid förundras och omfångas av det nya. Låta omvärlden styra. Jag längtar efter nytt som kan ta mig med storm.