The Ark

Det finns nog inget band som har en sån stor del av den senare delen av min uppväxt som The Ark. The Ark kom till mig via min bästa vän A.W runt min fjortonårsdag. Detta var år 2002 och The Ark skulle om tre månader släppa sin andra skiva. För det var tragiskt nog runt den andra skivan som jag fastnade för dem. För, tragiskt nog igen, var jag nog antagligen för ung för att kunna ta dem till mig tidigare.

Jag lyssnade nyss på In Lust We Trust och det tog mig tillbaka till en person som jag hade glömt och jag kunde bara tänka "åh jösses, jag har också varit fjorton". Fast mitt fjorton var inte ljusblått, ögonskugga och kjolar (nej det var tolv-tretton (tragiskt nog IGEN)). Mitt fjorton var början på en massa konserter, en lokal på borgmästargatan där vi sektlikt sjöng Internationalen en gång i veckan, räknade M.N's piercings och planerade hur vi naivt skulle förändra världen. Mitt fjorton var torgmöten och dela flygblad och få pälsbeklädda tanter att skänka pengar till bönderna i Brasilien(?). Jag tyckte mig vara stor och viktig när jag påstod att jag inte gillade musik utan texter med innebörd, så som The Ark. Mitt fjorton var även att vara kär i E, tråna efter mopeden, och börja plugga körkortsteori. Mitt fjorton var A.W, The Ark och Ung Vänster.

Det finns inget band jag sett så många gånger som The Ark. Jag har till och med tappat räkningen. Och då räknar jag ändå allt, och har ett sjukligt sifferminne. Men självklart skulle jag kunna kolla upp det.

Det tog mig till minnet av Arvikafestivalen 2007 då jag såg The Ark för sista gången (som det ser ut nu). Jag hade inte bara sett dem vid otaliga tilfällen de senaste fem åren utan även två gånger tidigare den sommaren då jag varit på alla de festivaler som var något att ha då. Eftersom jag hade flytt ett arbetspass i insläppet stod jag längst bak och halvtittade. När bandet gått av scenen och det till synes var över blev tjejerna som stod bredvid mig lite ledsna och undrade om det redan var slut. Då vände jag mig mot dem och sa "nej, de kommer komma tillbaka in, i helvita kläder istället för svarta och köra dessa låtar och avsluta med Calleth You, Cometh I och änglakören." Jag hade feträtt och tjejerna var nog både impade och lite oroliga för mig. SÅ många gånger har jag sett dem.

The ark frambringar fler minnen hos mig än något annat band.
We Are The Ark fick de där tre månaderna sommaren 2002, men jag fastnade särskilt för This Sad Bouquet som senare sommaren 2006 fick representera en hel ångestnatt (natten jag föddes på nytt) på kollo i Hultsfred. We Are The Ark slåss fortfarande med In Lust We Trust om vilken som är den bästa skivan. It Takes A Fool To Remain Sane är fortfarande en av de bästa låtarna jag någonsin hört och antagligen det bästa som The Ark någonsin åstakommit. Men faktum är att jag inte alls gillade den när den kom. Jag minns att jag till och med kommenterade med något som att "det där kan man verkligen inte lyssna på". Nu önskar jag att jag varit äldre och varit med om Hultsfredsfestivalen 2001.

In Lust We Trust symboliserar allt det jag skrev några stycken högre upp. Men specifikt Father of a Son är sommaren 2002 när jag spenderade hela dagar framför ZTV bara för att se videon till den nya singeln och Calleth You, Cometh I är en mattelektion i åttan tillsammans med A.W och min CD-freestyle.

Racing With the Rabbits kom till mig en måndagkväll hösten 2002 och får också symbolisera Ung Vänster och den första The Ark-konserten jag var på då de spelade Cracked Messiah. The Glad Yeah och de andra dittills släppta B-spåren får mig mest att minnas då jag satt i timmar och försökte banda dem av Internet (jag tänker inte gå in på det här men det var då enda sättet att kunna ta med dem någon annanstans).

Deras efterföljande album har inte samma effekt på mig. One Of Us Is Gonna Die Young frambringar dock ett starkt minne av när vi skulle flytta från mitt barndomshus. December 2004 gick den på repeat i min MiniDisc. Och hela State of The Ark-skivan är för mig mycket de nya bussresorna till skolan.

Prayer For The Weekend var väl ingen höjdare men jag gav den mer än den förtjänade eftersom det var The Ark. Så den satte sig lite tillslut. Den får mig att tänka på hösten 2006 och efter kollo-perioden. Men det är det mycket musik som gör.

Senaste In Full Regalia är bara en besvikelse. Och jag vet inte om jag förväntar mig att det ska komma något bra från The Ark någonsin igen. Men det är väl kanske inte samma sak när man inte är fjorton längre.