Familjenormen - ännu inte helt knäckt

Jag börjar fundera på om det här med barn är något jag vill eller om det är en allt för stark norm som har lyckats ligga kvar obemärkt. Som vi alla vet så är vi starka motståndare av normer. Normer får oss att inte veta vad vi vill, utan att bara agera utefter vad vi tror är rätt. Vad vi borde. Och när man lägger upp det så, vem gillar egentligen "borden"?

Även fast jag aldrig har känt ett sug efter barn och faktiskt mest tycker att de jag kommit i kontakt med är jobbiga så är det som att jag tänker att någon dag kommer det ändras, för barn och familj ska man ju ha. Men det är ju inte helt klart. Det är viktigt att komma ihåg: MAN MÅSTE INTE.

Jag har lite svårt att skilja på vad jag själv vill och vad jag borde. Och måsten är jag allergisk mot. Jag kan inte utföra måsten utan ångest. Jag måste i så fall vända på dem så att jag tror att jag gör det för att jag vill det. Då kan det gå. Och på det sättet, fast tvärt om, uppstår lätt prestationsångest; något man faktiskt vill göra blir ett måste och därmed ångest. Man får inte glömma vad man faktiskt vill. Men i den här världen är det svårt. Svårt att skilja på.

Det är som att det finns rätt och fel sätt att leva livet på. Och vi vet sätten omedvetet. Normerna. Och passar man inte in i de normerna så känns det fel och man vill kanske avvika, men det ger en ångest för då lever man ju inte rätt. Det handlar om att komma ihåg att det inte finns några rätt eller fel. Det är svårt. Jag tycker i alla fall att det är svårt. Jag lider mycket av att tro att det finns rätt och fel. Jag lider mycket av normer. Bestämmelser så som just rätt och fel och normer får mig att känna mig instängd. Jag får panik. Jag får ångest. Jag måste göra rätt. Vad är rätt? Jag måste testa allt för att hitta "rätt". Om allt bara kunde vara obestämt och flytande. Då tror jag många fler skulle må bättre.

Familjenormen gäller ju inte bara barn - att ha eller inte ha, utan även hur en familj ska eller kan se ut. Frågar du vem som helst på stan "vilken är din familj?", "hur ser din familj ut?" eller "vad har du för familj?" kommer i princip alla svara, beroende på ålder, sina föräldrar, syskon, egna barn och/eller partner. Möjligtvis husdjur. Spräng sönder normer! Jag kommer ha olika familjer hela mitt liv. De kommer och går. Ena stunden är det dina bästa vänner, en annan dina arbetskamrater eller bara du och din hund.

Men det som framför allt just nu försöker spränga familjenormen är stjärnfamiljer. Det är bra. Men det är fortfarande väldigt likt kärnfamiljen. För de har fokus på att det är en familj när det tillkommer ett barn. Och vad är en kärnfamilj? De flesta jag känner har skilda föräldrar. Tragik. Men ändå en korrekt familj?

Världen är fuckad. Eller åtminsone Sverige, för det är det enda jag har sett av världen på den här punkten. Och det är bara vi sjölva som har skapat allt. Vi skulle ha tänkt igenom lite nogrannare innan vi skrev spelreglerna. Tänkt igenom alla möjliga konsekvenser och tagit med alla beräkningar när vi gjorde ritningen. För det är bara svårare att ändra på i efterhand.