Tjejverkstan

Det har hänt mycket sedan jag kom hit. Inte bara utseendemässigt på den här lokalen, utan även med mig. Det finns inte ord för hur mycket jag gillar det här stället, det är därför jag stannar kvar långt efter att de andra gått hem och plockar och myser. Det är först den här hösten som jag känner att jag börjar få tillbaka mig själv. Som att jag har hittat hem. Jag har hittat mitt nya jag som ska ta över för den jag tappade i kaoset. Efter en vandring i två års personlighetsdimma känner jag äntligen igen mig. Jag börjar få tillbaka krafterna, börjar bygga upp något nytt som kan skriva över det jag inte längre vill ha kvar, det jag har försökt lämna så länge nu.

Jag tror det kan gå. Jag känner hur mitt förflutna blir mer och mer meningslöst och som att jag inte riktigt kan tänka mig att det varit en del av mitt liv. Jag vet att det här bara är början och det totalt kan ändra kurs, men bara att känna att det kommer mer, man går vidare. Man hittar vidare. Det ger kraft och hopp.

Samtidigt är jag medveten om risken att hamna i samma situation igen. Att bli kär i mitt liv, i min omgivning, min sysselsättning och att trivas så mycket att man nästan blir handlingsförlamad. Jag vill inte hamna där igen i och med att jag vet hur det går när det rycks bort. Jag vill vara mer beredd på det om det ska hända igen. Men samtidigt saknar jag att gå in med hela hjärtat igen. Och om det känns rätt, då vill man ju inte tveka. Men samtidigt vet jag att jag inte kommer bromsa det om det händer. För jag känner mig själv. Blir jag kär i det här kommer jag att gifta mig med det. Och då är det bara att hoppas att det inte står något i vägen för det.

Jag vill nog bara säga att jag inte känt mig så genuint lycklig på länge, som jag har gjort de senaste månaderna. Och i och med detta så blir allt annat i mitt liv mer betydelsefullt och så mycket bättre.

Och A, du har vart densamma som en klippa genom tiden. Utan dig hade dimman varit tätare.

Jag mår bra nu kompis, nu åker vi.