Det är en fin gräns mellan att faktiskt lyssna på sig själv och säga att ens negativa reaktioner på saker är sanna och att man faktiskt mår dåligt av något och att bli martyr.
Man ser på sig själv och tycker att det faktiskt är synd om mig och sen vänder man på det ser sig utifrån någon annan och plötsligt blir man martyr. Vem har rätt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar