Torsdagsreflektioner

Jag mindes förvånansvärt mycket, men hade skönt nog antagligen glömt ännu mer.

Jag fick återberätta en historia som jag inte tänkt på på länge. Det var faktiskt inte jobbgt alls. Det är något med att gå tillbaka till saker som man inte rört vid på länge och gå igenom dem en gång till. Det ger en liksom perspektiv. Mitt i det fick jag inte ut något av att grubbla det om och om igen, men nu har jag glömt bort att jag inte ägnat det någon tanke och när man sen plockar fram det ser man på det på ett annat sätt och man förstår hur långt man kommit. Som när jag för några veckor sedan läste igenom min dagbok från hösten 2008. Det tog mig en bra bit framåt, att jag såg på mig själv utifrån, hur dumt det var. Se på det med andra ögon, med annan syn på de inblandade. Som om man tar en film och i ena versionen målar man upp den ena huvudkaraktären som hjälte och i den andra versionen som skurk. Ungefär så.

Mitt i det kunde jag även konstatera att det var i december 2008 som det tog slut, allt efter det var bara halvtaffliga misslyckanden till att hitta tillbaka till vänskapen. Två år tog det. Jag tänker att det kanske hade gått fortare om man bara hade lagt ner det med en gång. Men å andra sidan så var det alla de där försöken som fick mig att inse att det inte var någon idé. Att du brunnit ut.

Och nu i dagarna kom jag på att det faktiskt är borta. Du finns inte. Jag glömmer bort att jag inte tänker på det längre. Det är så fruktansvärt skönt.

Och jag kan inte längre säga att jag har tänkt på A.J varenda dag sedan jag träffade henom första gången, som jag har kunnat säga så länge. Jag minns inte längre, jag kan inte komma på att det är en vanlig tanke längre.

Som jag tänkt tidigare, gamla problem försvinner inte helt förrän nya tar över - ens gamla liv försvinner inte helt innan man har ett nytt att ersätta det med.