Morgondagen kommer bli ett, kanske oroväckande, psykiskt experiment. Jag ska till ett ställe som jag inte varit på på två och ett halvt år. Ett ställe som är otroligt känslomässigt laddat för mig. Och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera. Med tanke på min tillfälliga psykiska obalans så kan det totalhaverera. Men jag försöker tänka och hoppas att jag har kommit så långt och lagt det så pass bakom mig att det inte kommer göra så ont. Men jag är orolig för det. Jag hoppas det ser helt annorlunda ut. Men oavsett så vet jag att det kommer hugga till så fort jag går in genom dörren. För ett halvår sedan hade jag kunnat ge vad som helst för att lyckas ta mig tillbaka dit. Idag har jag insett mitt bästa att bara lämna det bakom mig, det kommer inte komma tillbaka. Jag kommer lockas tillbaka till gamla tankar. Jag kommer gå sönder...
Jag förväntar mig det värsta. För då kan det bara bli bättre. Och för att jag är sådan när det gäller detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar