To cut the cords

I en vecka kunde jag hålla mig borta, sen var jag tillbaka på jobbet igen. Fast utan att jobba. Men det visste jag ju, för jag repar ju där. Men jag var där en timme tidigare som förr i tiden för att hänga bort lite tid på gården, och fick alla nycklarna och låsa upp och till och med släppa in för tidiga, ivriga kids.

Egentligen borde det vara det mest normala och trygga jag kan göra. Jag vet hur det alltid har känts när jag har stått där och låst upp och öppnat dörren och klivit in och tagit första andetaget. Och nu var jag bara förvånad över hur fort det har lämnat mg, för allt kändes främmande. Det var så långt borta.

Det är skönt att inte vara kvar där. Även om jag fortfarande repar där så är det inte samma sak. Att bara komma dit två timmar i veckan och inte ta något ansvar alls, det är en annan grej. Det är inte bara skönt för att det ger mig mer ledig tid och vila utan för att jag lämnar ännu mer bakom mig. Det där stället har en betydelse för mig och vi har en historia ihop, som jag visserligen har kunnat släppa, och jag är glad att jag lyckades frigöra det så mycket som möjligt innan jag sa upp mig. Men ändå, för mig är det lite att klippa ännu ett band med det förflutna jag inte vill ha kvar hängandes efter mig.

Jag vet, egentligen är det inte en such big a deal. Men vissa dagar är värre än andra och då kopplar man saker (och det är även de dagarna jag får för mig att blogga, jag lovar, jag är inte så här störd jämt). Idag blev jag dessutom asförbannad när Need You Now med Lady Antebellum spelades på radion. Den har väl aldrig väckt såna känslor i mig förut, men plötsligt slängde jag OSB omkring mig och skruvade och sågade sammanbitet och stirrade på E med bestämda och lite galna ögon.

Nåväl. Om vi bortser från allt detta och mitt förflutna så är mitt nya, just nu levande, liv helt toppen. Bara jobb visserligen. Men jag älskar't.