Faller

Jag upptäcker att jag inte alls har blivit starkare, jag har bara blivit bättre på att fly och stänga ute det som gör så ont i mig. Jag tycker visserligen ändå att det har varit en klok strategi, för jag jagade något jag aldrig skulle få tillbaka, och visste inte hur jag skulle släppa de saker som gjorde så ont i mig. Men det var svårt att erkänna att det gjorde ont eftersom det var det som tidigare varit lyckan i mitt liv. Man håller gärna kvar i det eftersom det var en trygghet till lycka, och hellre det man redan kan än något nytt som man inte vet hur det fungerar.

Men tillslut insåg jag mitt bästa, att jag inte kan hänga kvar vid saker som bara skaver mig inifrån, så jag släppte det och gick. Och jag har tyckt att det har gått så bra. Efter ett tag blev det lugn och ro mig, det kändes som att jag gick vidare. Men i själva verket har jag, i min flykt, rivit den skyddsmur jag hade mot det. Förut när jag stötte på något av det så kunde det vara helt okej. Visst kunde det vara uppjagade känslor, men ibland kändes det bra. Springer jag på något av det nu så rasar allt. Kanske för att jag inte är förberedd längre. Men när ska jag gå vidare på riktigt? När ska jag känna att jag inte längre behöver vara rädd för att se vissa saker på Facebook, för att läsa vissa mail och gå på vissa tillställningar? Det är som att jag har försvagat mig själv i och med detta försök att gå vidare och stänga ute det som faktiskt var väldgt påfrestande för mig.

Eller så är det bara en svag period. Vintern, Stockholm eller stressen.