Forts. till torsdag 100211

Eller ska jag se det som ett sign att det inte alls är meningen att jag ska lämna det bakom mig? Att det är en för stor del av mig och att det ska vara kvar. I så fall måste jag börja få det på rätsida. Men det är någonstans den tanken jag alltid har haft, att jag inte är redo att lämna det, att det defacto ÄR en för stor del av mig, betyder för mycket för mig, men att jag bara skulle ta en paus, få perspektiv och sedan ta upp det igen. När jag har mer kraft. När jag har ett nytt jag som jag vet kan stå upp.

Men så tror jag ju inte på ödet eller liknande.

Ibland önskar jag att jag inte grubblade så mycket. Att jag bara glömde. Att jag levde mer nu. But I was born a weak and worried thinker.