Jag trodde inte det. Jag trodde inte att jag skulle rasa den här gången också. Det är ju så länge sedan nu. Och det har varit så lugnt. Och jag har inte haft några problem med att lyssna på den låten alls.
Det är inte så att jag fortfarande känner alla de där orden, att de fortfarande träffar rätt. Det är nog bara så att de satt så djävla hårt då, och de påminner om så mycket.
Större delen av låten känns bara passé, men vid raderna och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt går det inte. Och det kanske har med det faktum att göra att det enda som sitter kvar från dig är det fruktansvärda sveket. Allt annat som jag förut kunde grina till i den låten har lämnat mig, men att du sa och lovade saker som jag trodde stenhårt på och sen gjorde som du gjorde verkar ta längst tid att släppa. Och så länge jag kommer känna mig sviken så kommer du fortsätta hänga kvar i mig. Ilskan kommer hålla i sig och förlåtandet kommer hålla på sig. Och det enda jag faktiskt vill är att bara lämna dig bakom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar