Att låta tankarna rulla en torsdagskväll

Hur kan man veta vad som är for real och vad som är inlärt? Jag funderar mycket på sådant. Vad som faktiskt är. Vad som är äkta. Och vad som vi har lärt oss hur det ska vara. Hur det är.

Att sorg är förknippat med mörker. Kan man känna mörker? Att lycka och glädje är ljus. Hur kan vi förknippa känslotillstånd till ljusmängd? Är det vad vi trivs i när vi är i dessa tillstånd? Eller känner vi något slags mörker och ljus inuti oss? Känner vi oss lätta eller tunga? Är tyngd då mörkt? Hur känner vi oss tunga?

Eller är det helt enkelt så att vi har lärt oss att när vi är ledsna är det mörker inom oss. När vi går på begravning ska vi vara klädda i svart och på bröllop och dop i ljust.

Svart äter ljus. Det är äter ljus? Det dödar? Du är dyster för att du lever i mörker? Eller väljer du att leva i mörker för att du är dyster?

Vad är starten på saker? Känner jag mig sjuk fär att jag kände ett symptom fysiskt som startade en tanke i huvudet som uppmärksammade större fysiska symptom? Eller var det en tanke om att kanske vara sjuk som projicerade symptomen?

Det är min ständiga fight. Att veta vad som är rätt. Ultimat rätt. Det finns bara ett rätt. Och jag förstår att så har det alltid varit. Det är en av grejerna som har begränsat mig i allt mitt skapande hela mitt liv. Jag har inte kunnat skriva låtar för jag har letat efter den ultimata texten till den ultimata melodin. Jag har velat skriva flera olika förslag och ta det bästa av alla. När jag ska måla en tavla måste det vara exakt rätt färger som går ihop med varandra och mönstret och motivet. Det krävs noga uträkning inför allt. Allt går att få perfekt.

Detta har vid det här laget i mitt liv gjort mig galen. Jag försöker förstå att man kan ta det första bästa och gå på känsla och det blir bra i slutändan ändå. Bland annat att ha lärt känna min chef har hjälp på detta jättemycket. Vi bara gör - och det blir bra.

Men detta sökande efter det ultimata, det rätta, gör att jag inte kan binda mig till något. Jag kan inte sätta mig själv i fack, för jag måste vara komplett säker på allt innan jag kan det. Och det går inte med ett liv. Ett liv är flytande, en person förändras alltid. Dessa två fenomen, det jag lider av, att försöka hitta "det rätta" och det jag försöker lära mig, att förstå att allt kan vara rätt, inget är rätt, att det finns miljarder olika sätt att göra allt på, att leva på, dessa två fenomen har liksom gått hand i hand med mitt liv nu.

Jag kan som sagt inte sätta etikett på mig själv. Jag kan inte bestämma mig för vad jag är. Jag är flytande. Saker som för andra är självklarheter är sådant som i mig skaver om jag måste bestämma mig för. Jag har sedan jag kom på mig själv att inte vara heterosexuell inte kunnat definiera min sexuella läggning. Folk har frågat och jag har inte kunnat svara. "Men du vet väl om du gillar killar eller tjejer eller båda?" Nu vet alla i den queera sfären att det är mer komplex än så, men om vi säger att det var så enkelt att du antinge gillar tjejer, killar eller bådera och att det bara finns tjejer och killar, så har jag ändå inte kunnat definiera min sexuella läggning. Jag har inte kunnat utesluta något. Det enda jag kan säga är att jag inte gillar bara killar, och det har jag ju gjort klart i och med att jag kallar mig icke-hetero. Fast, det blir mer komplex än så, i mitt fall...

Kön, för folk finns det två. Jag förbannar tvåkönsnormen till världens ände. För folk föds du in i ett kön och förhoppningsvis lever du som glad cisperson resten av ditt liv. Andra föds fel och korrigerar. Det är vad som finns för folk. Detta är det andra som folk ser som självklarhet i sina liv, sitt kön. Jag kan inte fastställa mitt kön. Jag vill inte fastställa mitt kön. Jag känner mig som en fånge i mig själv när jag måste göra det.

Det enda fakta jag kan fastställa om mig själv är min ålder. Dock har jag flera gånger känt mig "ålderstransexuell", att jag borde vara en annan ålder än vad jag är. Men det ser jag inte så stort på för det tror jag att alla till och från känner. Och ålder kan man, än så länge, inte göra något åt. Du kan inte åldras och återuppleva år innan din födsel.

Kontentan av det hela, jag behöver alltid hitta det absolut rätta, som att det finns ett rätt sätt att leva sitt liv på, och därför känner jag mig aldrig riktigt nöjd, för jag komemr alltid undra om jag "lever rätt". Men samtidigt, det där "rätta" livet jag är ute efter är ju bara skapat av normer. Normer är min fiende. Därför försöker jag förstå att det finns inga rätt, och frigöra mig från all ångest gällande detta.

Jag vet faktiskt inte vad kontentan var. Jag ville nog komma till något som att jag är motsägande för att jag vill hitta det bästa, det ultimata men samtidigt som jag själv vägrar infinna mig i att det finns något bestämt gällande mig själv. Jag är flytande i en värld full av bestämmelser.



Det här kom ur mig för att jag gav det tillfälle och möjlighet. Jag grubblar minst lika mycket hela tiden. Om någon tycker att jag verkar frånvarande, så kanske ni förstår vad som händer där inne.