Det där med trans och intergender

Livet byter skepnad hela tiden, det vet vi, men det blir liksom lite extra mycket när en själv byter skepnad hela tiden. Man hänger inte riktigt med.

Just nu känner jag mig lite som jag gjorde hösten 2006, homo? jag? vadå? nääe! eller? - 2011: trans? vadå? jag? nääe? eller.... Det är läskigt att leta i sig själv. Man vet liksom inte var det komer sluta. Vad mer man kommer hitta. En trodde en var fullständig när man hittat sitt queera jag för fem år sedan, det kändes så rätt. Det här är jag, nu har jag hittat mig. Ingen sa till mig att man förändrades och en själv sprang bort och man var tvungen att leta reda på den igen.

Men så är det och då sitter man här igen fem år senare och smakar på ordet trans och försöker att inte få panik. Nejdå, risken för panik är inte lika stor nu. För jag tror inte att det är ett större steg. Eller jo, på ett sätt är det, men på det sättet att jag har redan allt omnkring mig, jag är redan i "rätt värld" så blir det betydligt mindre omställning. Jag är mindre ensam nu.

Men däremot tacklas jag mot att det jag väljer att träda in i nu är mer komplicerat och mindre accepterat av omvärlden. Att komma på att en var icke hetero var lättare för andra att smälta. Jag kom aldrig ens ut, jag lät folk fatta. Och det var aldrig någon som skulle ifrågasätta huruvida det ens fanns homosexualitet eller att det du definierade dig som bara var löjligt. (Ja jag vet att det fortfarande finns de där "det går över...") Okej, du var tvungen att komma ut som något utnaför normen, men du möttes (förhoppningsvis) bara av usch, jaha, eller bra. Och jag möttes nog bara av de senare.

Men jag tror att det är en annan grej att komma ut som intergender. Observera mitt tror, jag har inte försökt, för jag vågar inte. Jag kommer inte klara av det. Inte än. Att för det första vara i något slags insiktstadie, sen ta sig kraft till att faktiskt säga det till någon och göra sig beredd att förklara men att sen mötas av ett "vadå hen? Det tror jag inte på. Sånt finns inte. Sluta med dina djävla hippiefasoner, du är ju född till tjej. Du får ju välja, tjej eller kille? Var inte så djävla märkvärdig" osv osv...

Det är till och med lättare för folk att greppa FtM eller MtF. Dels för att det är mer känt och accepterat och dels för att de korrigerar sig till något som existerar. Att försöka placera sig i ett fack som inte ens exsterar, gör det väldigt svårt för folk att acceptera det. Och jag vill inte behöva komma ut. Jag vill köra samma taktik som för fem år sedan. Men det kommer inte gå, för folk kommer aldrig fatta av sig själva att man är något som de inte ens vet att man kan vara.

Men jag tänker keep going strong. Vänta in det. Se om det är på riktigt, eller om jag återvänder, om det stannar här eller går vidare. Jag fortsätter vara rädd, men mest för mig själv och den obefintliga kontrollen över det hela och förvirringen att inte ha en aning om vem man är. Fortsätter irriteras över samhällets besatthet av tvåkönsnormen och går sönder lite inuti varje gång någon åberopar den. Fortsätter bli lite lycklig och lite vettskrämd på samma gång varje gång någon säger hen om mig. Jag fortsätter med att gå på Pride nästa vecka, med extra fokus på transteman i år och se vad de har att erbjuda.

//Hen