Det som får mig att le

Tittade, av en slump, på gamla bilder på A.J. imorse och kände återigen att jag har lämnat det ganska långt bakom mig. Annars är ju hen den jag hållt kvar i, den jag velat ha tillbaka och inte bli av med från den tiden. Resten har jag i princip skitit i vad som hänt med. Men jag har börjat inse att det var då och det får vara. Känner inte längre det krampaktiga att jag måste få tillbaka hen i mitt liv.

Men så några timmar senare såg jag henom på sitt jobb. Vi var en bit ifrån varandra men när hen upptäckte mig log hen och vinkade stort. Det värmer i hela mig. Jag ler med hela hjärtat. Hen hade inte behövt hälsa alls utan bara återgå till jobbet, men istället jag fick stort leende och yviga rörelser. Och varje gång det händer känns det som att hen förlåter mig lite.

Det tar tid och mycket grubbel att återhämta sig efter att man har svikit en av de viktigaste personerna i ens liv. Även tre år senare ger varje tecken på att personen förlåtit det (om så bara lite) en nytt liv.