Det är något med att åka tåg och titta ut på ett mulet höstsverige. Och Melissa Horn är nästan mer spot on nu än någonsin. Jag hatar att jag här börjat tänka på det igen, men jag gör det för att kunna ta död på det, en gång för alla. En sista ansträngning utan att fly tankarna för att för en gång skull komma fram till något så jag kan agera och tillsist skjuta nackskott på skiten.
Min hjärna här blivit trött och matt. Den orkar inte grubbla mer. Jag har tagit död på den. Jag borde ta hand om den, men vad ska man göra? Det är inte som att livet och identitetskriser försvinner bara sådär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar