Transångesten

Okej, jag har en ny teori. Allt för att jag ska slippa inse att jag är trans. Alltså fyfan vilken ångest jag haft den här veckan. Och varit så sjukt förvirrad.

Jag har inget problem (okej i alla fall inte jätte) med att se mig som intergender. Det ger inte jättemycket ångest. Men jag får som för mig att det ändå inte finns och att alla intergender någongång korsar gränsen och passerar över till ett kön, och inte allt för sällan inte det kön man föddes med. Och jag är på inget sätt tillfreds med denna tanke. Och ja jag vet att jag i slutändan bara kommer vara mig själv oavsett och att det inte kommer vara konstigt. Men det är ju fan så jobbigt för det.

Min nya teori är att jag inte kan se mig i något som förväntas av mig. Det VET jag för så har det alltid varit, fast oftast med uppgifter. Fast det brukar vara tvärt om, att jag älskar att göra saker som inte förväntas av mig, även om de kan vara asjobbiga eller skittråkiga. Kan tänka mig att detta är någon slags subgenre till prestationsångesten. Att jag känner att jag inte kan prestera så bra som det förväntas av mig så istället avsäger jag mig allt som jag kan som förväntas av mig.

Det var en liten kommentar av C som startade all ångest och som även är grunden till denna teori. Men det är ju på riktigt,tror du inte jag märkt det? Vi har pratat om det länge, undrat när du skall komma ut som trans. Det är så obvious.

Jag hatar såna kommentarer. Samma sak när folk sa det om mig när jag blev gay. Det får mig att känna att jag inte alls är trans. Förväntas det av mig? Fuck you. Jag är ingenting. Sluta placera mig. Jag är inte trans. Jag är jag.

Dessutom kom jag på att det enda jag vill vara man för är alla de anledningarna som jag aldrig kommer kunna få ändå: längre, större, biffigare, bredare axlar, mindre höfter. Jag vill egentligen bara ha en manskropp och det kommer ingen utrening i världen ge mig, så why bother. Jag vill inte byta namn, ha mörkare röst eller mer håväxt. Det spelar ingen roll vad mitt juridiska kön är om jag ändå inte kan ändra det till inget alls eller ett tredje.

Jag tror att jag för tillfället faktiskt bara vill vara ingenting. Kanske inte behöver göra ett statement av det, låta folk säga hon, men för min egen del är jag inget alls. Jag tycker det är obekvämt att placera mig i ett kön eller använda könsbestämda uttryck. Det är som att gå klädd i ett klädesplagg som inte alls är du.

Men allt det här kan ju vara bara bortförklaringar för att jag är så d.j.ä.v.l.a rädd och vilsen.