Det är alltid september

Idag dog jag lite av allt som händer. Har avslutat ännu en grej som nyhösten för alltid kommer påminna mig om.

Det har varit ett djävla fint år. Jag ska minnas det som året som lagade mig efter allt kaos. Året då jag hittade rätt. Och året som jag gick ur med känslan att jag är starkare och kommer klara mig, istället för det vanliga känslan när jag brukar avsluta något; att det bara inte kommer gå utan det.

Det är kaos nu och jag har inget. Förutom alla nära. Men allt är kaos. Jag är kaos. Hösten gör kaos med mig. Jag har inget att göra. Och har ingen aning om hur jag ska göra. Men ändå på något bizarrt sätt känns det inte så hemskt som det borde med allt det där kaoset. Någonstans har jag gömt en känsla av att det här kommer gå bra. Det känns inte hopplöst.

Men det kanske bara är just nu.

Jag överväger att berätta för året hur mycket det har betytt och hjälpt mig.