Läste bakåt i bloggen, hittade detta från snart ett år sedan. Jag minns det så väl. Jag minns känslan. Jag hade hittat hem, jag kände mig hel. Jag kunde gå vidare. Det var ett nytt liv. Det var tur att jag fick bli kvar där, det gjorde gott och gjorde mig hel. Det var även tur att jag blev kär i det men inte gifte mig med det. Jag var på väg ut ur personlighetsdimman.
Ett år senare - starkare med detta bakom mig. Helare. Men utan det och rakt in i en ny personlighetsdimma. Aldrig får man behålla något. Men tog med mig bra saker ur det i alla fall.
Det är bra och lärorikt att läsa gammalt och reflektera över då och nu och vart man tagit sig. Annars inser man inte hur man växer och går framåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar